Ögonblicket.

Så sjönk hon tillbaka mot soffkarmen,
med arbetet vilande i knät och blicken sänkt.

 
Hon satt tanklöst och lekte med fingerborgen,
låtande fingret suga sig ur och i den,
med en knall för varje gång.

 Och över hennes ansikte låg ett skimmer av den inre stämningen.
 Nu kunde tiden få stå stilla.

 Nu fanns det intet att längta efter,
intet att sakna, intet att åtrå.

 
Nu fanns det ingen framtid, intet förflutet
- ingenting annat än detta enda,
 som uppslöt allt, allt annat.

 
Att tänka sig en tid efter denna skulle varit helgerån.
Det fanns blott detta nu.
Ögonblicket.