Julsaga med rim.

 

 Sagan om vättens mössa.

 

Tänk så vackert med en stor julegran
Sa mamma till Tilde den där da'n.

Tilde fick skynda med pappa för att hinna
Den grannaste granen i skogen finna.

 

De gick där på stigen, Tilde och pappa
I yxan höll de hårt för att den inte tappa.

De gick hand i hand och sjöng för full hals
De inte såg vätten, nej de såg inget alls.

 

För vid vägens kant, där Tilde och pappa gått
Satt en liten vätte helt klädd i grått.

Han satt där och ropade ”Vafalls, vafalls!”
Fastän det nästan inte hördes alls.

 

En liten mus som kom kilande förbi dock hörde
Att det var något som vätten störde.

Musen kom fram till vätten och sa:
Vad är det som gör dig så arg idag?

 

Och när vätten såg musen började han snyfta
Orkade inte ens på huvudet lyfta.

Ja, den lilla musen började synd om vätten tycka
När han berättat färdigt om sin olycka.

 

För tidigare just denna dag
Hade vätten suttit i goda vänners lag.

De hade ätit tillsammans, pratat och skrattat
När en tjuvaktig skata hade kommit förbi och snatta.

 

Snattat vaddå, jo det ska du snart få höra
Vättens mössa så klart och nu var han kall om sitt öra.

Så nu saknade vätten sin mössa så mycket
Åh, dumma skata, ditt tjuvaktiga stycke!

Musen som varit på väg för att hälsa på en vän
Sa till vätten, att: Det får jag göra sen.

Vi ska på mössjakt, hoppa upp på min rygg
Jag springer fort, med mig är du trygg.

 

Vätten torkade sina ögon blå
Och tittade in i musens små.

Funderade en stund och sedan log
Och musens erbjudande om mössjakt han tog.

 

Så bar det av över mossa och under lingonris
För du förstår min vän, det är på detta vis.

När en mus och en vätte i skogen far
Får de skynda sig så att räven dem inte tar.

 

Så de skyndade så fort de bara förmådde
Tills de den stora ängen nådde.

Det var där som vätten samma dag
Hade suttit i goda vänners lag.

 

Under tiden på andra sidan skogen
Förbi sjön och bakom den gamla logen.

Där hade Tilde och pappa hittat en gran
Ja, säkert den grannaste i hela stan.

 

Pappa höll hårt i yxans skaft
Och högg i granen med all sin kraft.

Ett hugg, två hugg och sen ännu fler
Och till slut dalade granen mot marken ner.

 

De hjälptes åt att runt granen linda ett snöre
Sen fick Tilde visa vägen och gå före.

Pappa han höll i granens stam
Och de gick trallande längs vägen fram.

 

För musen och vätten hade det inte gått lika bra
Det hade snöat massor denna dag.

Och mössan den syntes inte till alls
Och vätten satt och grät för full hals.

Musen försökte trösta
Och vätten överrösta.

Men han tjöt högt på vättars vis
Faktiskt värre än den värsta gris.

 

Musen sprang ett till varv runt ängen
Men nu började han längta till sängen.

För det hade blivit mörkt och kallt
Och faror lurade i mörkret överallt.

 

Men musen visste att en vättes mössa är speciell
Så han förstod att vätten var förtvivlad denna kväll.

Men skatan var borta och mössan likaså
De fanns inte vid ängen, det kan vi vara säkra på.

 

Vätten hoppade upp på musens rygg
Där han ju kunde känna sig trygg.

Och musen satte av i en väldig fart
För det skulle bli helt mörkt rätt snart.

 

Så kom de fram till vättens lilla hus
De steg in i stugan och tände ett ljus.

Vätten och musen orkade inte leta mera
Men vätten kunde inte sluta fundera.

 

Vätten tänkte nästa dag höra
Om de andra vättarna visste vad han skulle göra.

Han ville inget annat än att åter få bära
Sin älskade mössa, sin saknade kära.

 

När Tilde och pappa visat upp granen för mamma
Gjorde hon varm choklad åt dem med detsamma.

Hon sa att det var den grannaste granen någonsin
Och att de genast skulle ta med den in.

 

Men när de skulle ställa granen opp
Såg de någonting i granens topp.

En liten fingerborg av garn såg det ut att vara
Men mamma tyckte inte det var något att spara.

 

För så lustigt det kan bli ibland
Att allt knyts ihop som med ett band.

För det var i denna granen kan du tro
Som den tjuvaktiga skatan tänkt bygga sitt bo.

 

Knappt hade hon i granen satt sig till rätta
Förrän kottar och barr började kring henne sprätta.

Det var ju pappa och Tilde som denna dag
Högg ner granen med några slag.

 

Så lustigt det kan bli vissa da'r
För skatan flög iväg men mössan blev kvar.

Och nu hade Tilde den i sin hand och mätte
Tänkte att den kanske passar en vätte.

 

Så Tilde la mössan på husets trapp
Och bredvid mössan la hon en lapp.

På lappen skrev hon lite kort:
Här lille vätte, är mössan som du tappat bort.

 

Just i den stunden kom vätten ut från sitt hus
Han skulle vinka av sin snälla vän skogsmus.

Som hade hjälpt honom söka mössa utan att hitta den
Men han hade i alla fall funnit en ny vän.

 

Det var nära att vätten snubblade på sin trapp
För en bit bort såg han en lapp.

Och bredvid lappen, ja vilken tur va'?
Låg ju vättens saknade luva!

 

Tjoho, skrek vätten i ett glädjetjut
Så högt att alla hans grannar tittade ut.

Sen sprang han till trappan hela vägen fram
Och tog sin älskade mössa i sin famn.

 

Han undersökte den noga för att se om den var trasig
Och såg att ena kanten var lite fnasig.

Han tittade på mössan med blick alldeles glansig
Hans älskade mössa trots att den var gammal och fransig.

 

Så satte han mössan på huvudet och sen?
Ja, det får du fundera ut min vän.

Men jag kan i alla fall så mycket berätta
Att vätten sin mössa varje dag på huvudet kan sätta.

 

Och Tilde sov gott just denna kväll
För hon kände att hon varit väldigt snäll.

Och redan nästa dag på husets trapp

Fanns till Tilde en fin julklapp.