Något att tänka på!

 

Något att tänka på!

Här börjar berättelsen...

"Min vän, öppnade lådan i sin frus byrå och tog

fram ett litet paket inslaget i rispapper:

"Det här, sa han till mig; är inget vanligt paket, det är underkläder".

Han slängde pappret och tittade på det utsökta sidenet och spetsen.

"Hon köpte det första gången vi åkte till New York för 8 eller 9 år sedan.

Hon använde det aldrig.
Hon sparade det till ett "speciellt tillfälle".
"Bra ... jag tror detta är det rätta tillfället".

Han gick fram till sängen och lade det bredvid de andra kläderna

han skulle ha på sig på begravningen.
Hans fru hade just gått bort.

 

Han vände sig mot sin vän och sa:
"Spara aldrig någonting till ett speciellt tillfälle,

 varje dag du lever är ett speciellt tillfälle".

Jag tänker fortfarande på dessa ord de har förändrat mitt liv.

 Nu läser jag mer och städar mindre.

Jag sätter mig på terrassen och beundrar landskapet

utan att tänka på ogräset i trädgården.
Jag spenderar mer tid med min familj och vänner

och mindre tid på att arbeta.

Jag har förstått att livet måste vara en enhet av erfarenheter att njuta av,

inte en överlevnadskurs.

Jag sparar inget längre.

Jag använder mina kristallglas varje dag.

Jag tar på mig min nya kavaj när jag skall till supermarket,

om jag har lust.

Jag sparar inte min bästa parfym för speciella fester,

jag använder den varje gång jag har lust.

 Uttrycken "en dag..." och "en av de här dagarna..."

håller på att försvinna ur mitt ordförråd.

Om det är värt att se det, lyssna på det eller göra det,

vill jag se det, lyssna på det och göra det NU.

 

Jag är inte säker på vad min väns fru hade gjort om hon

visste att hon inte skulle vara här imorgon som vi alla tar för givet.
Jag tror hon hade kontaktat sina familjemedlemmar

och sina närmaste vänner.

Hon hade kanske ringt några gamla vänner för att be om ursäkt
och sluta fred för något gammalt gräl eller meningsskiljaktighet.

Jag tänker gärna att hon skulle ha gått ut för att äta

China-mat vilket var hennes favorit mat.

Det är dessa ogjorda småsaker som stör mig om jag visste

att mina timmar var räknade.

Det stör mig att jag slutat att träffa goda vänner som jag "en dag"

skulle ta kontakt med.

Det stör mig att jag inte skriver de brev som jag tänkte skriva "

en av de här dagarna".

Det stör mig och gör mig ledsen att jag inte sagt till mina föräldrar,

syskon och barn, tillräckligt ofta, hur mycket jag älskar dem.

 

Nu försöker jag att inte försena,

hålla tillbaka eller spara något som skulle kunna berika våra liv

med skratt eller glädje.

Och varje dag säger jag till mig själv att idag är det en speciell dag,

varje dag, varje timme, varje minut... är speciell.

Av: Okänd.