Låt 15-timmarsbarnen vara hemma.

Hittade denna artikel i Borås tidning.

Och jag håller med fullt och pricka i detta.

 

"Låt 15-timmarsbarnen vara hemma"

Debatt 2011-01-21 | Uppdaterad 2011-01-25

Möjligheten för föräldralediga att låta barn vara i barnomsorgen

15 timmar per vecka har lett till märkliga konsekvenser inom familjerna.

Barnen behöver inte vara på förskolan, utan med sin familj,

skriver Caroline Elfors och Madeleine Wallin.

Caroline Benkelius berättar i BT (15/1) att hon har startat

ett upprop bland småbarnsföräldrar i Borås för mer

flexibla regler i förskolan.

Hon menar att hennes tvåårige son Leo mår bättre av längre dagar på förskolan medan hon själv är föräldraledig med lillasyster .

Vi menar att barn under tre år mår bäst av att vara hemma

och anser att de inte ska vistas i förskolan alls när föräldern är hemma,

om inte särskilda behov finns.

I boken Förskola för de allra minsta uttrycks stor oro

för de små barnens situation i förskolan, det vill säga barnen under tre år. Författarna till boken ser flera problem med för stora barngrupper,

för lite personal och den bristande anknytning som uppstår till följd av detta.
Det finns även en omfattande amerikansk studie som visar att vistelse i förskolan är förknippat med beteendeproblem,

även vid så lite tid som tio timmar per vecka.

Och tidigare förskolestart innebär större beteendeproblem.

Ändå envisas staten med att uppmuntra svenska föräldrar

att lämna bort sina småttingar trots att de är hemma.

Och föräldrarna gör detta med en falsk föreställning

om att barnen behöver förskolan och att de själva inte är tillräckliga

för att tillfredsställa sina barns behov.

Den allmänna uppfattningen verkar även vara att bebisen

behöver egentid med föräldern.

Caroline Benkelius menar att de korta dagarna på förskolan

medförde att det knappt blev någon tid över hemma för henne och lillasyster. Hon säger: ”Allt sånt som man gjorde med första barnet,

som babysim och babyrytmik, får man lägga åt sidan med andra barnet.”

Vi säger: Välkommen till livet som tvåbarnsförälder.

Att få andra barnet är på många sätt en lika stor omställning

som att få första barnet.

Familjen och dess medlemmar behöver hitta nya rutiner och nya roller, tillsammans och inte genom att separera små storasyskon

från resten av den hemmavarande familjen.

Det är oroande att dagens svenska föräldrar inte vill eller tror

att de inte klarar av att ta hand om mer än ett barn i taget.

Att det under de senaste åren har blivit en självklarhet

att staten ska ta halva ansvaret för äldre syskon när familjen får tillökning. För bara tio år sedan var alla storasyskon till föräldralediga föräldrar hemma. Så har det varit i alla tider.

I hela människans historia har barn fått syskon,

både ett och två och flera utan att för den skull lämnats

bort till en institution. Med stöd och hjälp från den utvidgade

familj som innefattar släkt, vänner och grannar är detta

det naturliga sättet för en familj att leva på.

Ett sätt som har fungerat för människan i miljontals år.

Men sedan 2002 då 15-timmarssystemet infördes för föräldralediga

har något mystiskt hänt.

På bara nio år har små bebisar helt plötsligt utvecklat ett behov

av egentid med mamma eller pappa och tvååringar

har utvecklat ett behov av dagis.

Småbarnsföräldrar har också tappat förmågan att etablera

och vidmakthålla fler än en relation i taget.

Ändå förväntas förskolans pedagoger,

som gör ett fantastiskt jobb med de förutsättningarna de har,

att klara av att hantera 25 relationer samtidigt.

Staten, via kommunalt anställda,

har tagit plats som huvudsakligt stöd för barnfamiljen

och de nära och kära, ”byn”, har ställts i bakgrunden.

Om denna vilja att lämna bort nyblivna storasyskon beror på en missuppfattning att barnen behöver förskolan eller helt enkelt på bekvämlighet från föräldrarnas sida låter vi vara osagt.

Men vi vet av egen erfarenhet att barn som är hemma utvecklas

minst lika bra som barn i förskolan.

Genom att spendera mycket tid ihop växer barn och föräldrar

på ett naturligt sätt tillsammans.

För även föräldraskapet utvecklas och förändras över tid.

Inte minst när det är slitigt.

Dessutom finns andra vägar att gå för att låta barnen träffa jämnåriga,

till exempel genom öppna förskolan där föräldrarna är närvarande.

Och det är ett sant privilegium att få se sina barn utvecklas

i samspel med andra och att direkt kunna påverka och leda dem.

Med detta önskar vi att uppmana till ett annat upprop,

ett upprop om krav på mer tid tillsammans med barnen,

både småsyskon och storasyskon.

 

Madeleine Wallin Ordförande Haro - för Valfrihet, Jämställdhet och Föräldraskap

Caroline Elfors, psykologstudent