Tänkvärt för vuxna.
Den lille pojken – en saga för vuxna.
Det var en gång en liten
pojke som skulle börja skolan.
Det var en mycket liten
pojke och det var en mycket stor skola.
Han fick gå uppför många trappor
och genom en lång korridor
för att komma till sitt klassrum.
En dag när pojken hade gått
i skolan ett tag sa hans lärare:
-Idag ska ni få rita och måla!
-Bra! tänkte den lille
pojken. Han älskade att måla!
Han tyckte om att måla lejon, tigrar,
kycklingar, kor, tåg och båtar.
Han tog fram sina kritor och
började rita.
Men läraren sa:
-Vänta! Ni får inte börja än!
Och hon väntade tills alla
var färdiga att lyssna.
-Vi ska måla blommor, sa läraren.
-Bra! tänkte den lille pojken.
Han tyckte om att måla blommor.
Och han började måla
underbara blommor med sina rosa,
oranga och blåa kritor.
Men läraren sa:
-Vänta! Jag ska visa er!
Och hon ritade en blomma på tavlan.
Den var röd med en grön stjälk.
-Nu kan ni få börja, sa läraren.
Den lille pojken tittade på
lärarens blomma.
Sen tittade han på sina egna
blommor som han tyckte mycket bättre om.
Men det sa han inte.
Han bara tog ett nytt papper
och målade en blomma
som liknade lärarens blomma.
En röd blomma med en grön stjälk.
En annan dag föreslog
läraren att barnen skulle få arbeta med lera.
-Bra! tänkte den lille pojken.
Han tyckte om att arbeta med lera!
Han kunde göra en massa
saker; ormar, snögubbar, elefanter och möss…
och så fort han fick sin lerklump
började han genast att forma den.
-Vänta! Ni får inte börja än! Vi ska göra en tallrik.
-Bra! tänkte pojken.
Han tyckte om att göra tallrikar.
Och han började att forma
tallrikar i olika storlekar och former.
Men läraren sa:
-Vänta! Jag ska visa er hur ni ska göra!
Och hon visade alla hur man
gör en djup tallrik.
-Nu får ni börja! sa läraren.
Den lille pojken tittade på
lärarens tallrik.
Sedan tittade han på sina egna,
som han tyckte betydligt bättre om.
Men det sa han inte.
Han bara klämde ihop all
leran till en klump igen
och gjorde en likadan
tallrik som fröken hade gjort.
Och snart lärde sig den
lille pojken att vänta, att lyssna noga,
titta uppmärksamt och att göra allting precis
som läraren
hade visat honom och snart kunde han inte göra
saker på egen hand längre.
Då hände det sig att den
lille pojkens familj flyttade
till en annan stad och den lille
pojken måste börja i en ny skola.
Denna skola var ändå större
än den förra
och den lille pojken måste
gå uppför en massa trappor och genom en lång,
lång korridor innan han kom till
sitt klassrum.
Och första dagen som han var i sin nya skola
sa läraren:
-Idag ska ni få rita och måla!
-Bra! tänkte pojken och
väntade på att läraren
skulle tala om för honom vad han skulle göra.
Men läraren sa ingenting
utan gick runt och småpratade
med barnen. När hon kom till
den lille pojken sa hon:
-Vill inte du också måla en bild?
-Jo, sa den lille pojken.
Vad ska jag göra för något?
-Det vet jag inte förrän du
har gjort det, sa läraren.
-Hur ska jag göra min bild?
frågade pojken.
-Du får göra precis som du
vill, sa läraren.
-Men vilken färg ska jag
använda? undrade pojken.
-Vilka färger som helst,
svarade läraren.
Och hon fortsatte:
-Om alla målade samma saker
och med samma färger – hur skulle jag kunna
veta vem som hade gjort vad?
Då skulle jag ju knappt kunna se skillnad på
era teckningar!
-Jag vet inte, sa den lille pojken.
Och den lille pojken började måla en blomma.
Den var röd med grön stjälk.
Okänd författare.
