Magnetsaga-Fästman och fästmö.
Fästman och fästmö.
Snurran och bollen låg i en
låda tillsammans med andra leksaker,
och så sade snurran till bollen:
Skulle vi inte bli fästman och fästmö,
eftersom vi ändå ligger här
tillsammans i lådan?
Men bollen, som var sydd av mjukt getskinn
och var lika inbilsk som en fin fröken,
ville icke svara på någonting sådant.
Följande dag kom den lille gossen,
som ägde leksakerna;
han målade snurran med rött och gult
och slog ett mässingstift mitt i den;
det såg just ståtligt ut, då
snurran svängde omkring.
- Se på mig! sade den till bollen.
Vad säger ni nu?
Skulle vi inte bli fästman och fästmö?
Vi passa så bra för varandra: Ni hoppar och jag dansar!
Lyckligare än vi två skulle ingen kunna bli!
- Ja så, tror ni det? sade bollen.
Ni vet förmodligen inte,
att min far och mor har varit getskinnstofflor
och att jag har en kork i kroppen på mig?
- Ja, men jag är av mahognyträ, sade snurran;
och borgmästaren har själv svarvat mig,
han har sin egen svarstol,
och det var honom ett stort nöje.
- Ja, kan man lita på det? sade bollen.
-Måtte jag aldrig mer få smaka piskan,
om jag ljuger! sade snurran.
- Ni talar mycket vackert
för er själv! sade bollen; men jag kan likväl inte,
ty jag är så gott som till hälften förlovad,
med en svala; varje gång jag går till väders,
sticker den ut huvudet ur boet och säger:
Vill ni? vill ni? och nu har jag sagt inom mig,
och det är så gott som en halv förlovning;
men jag lovar er, att jag aldrig skall glömma er.
- Ja, det var också en tröst!
- Sade snurran, och så talade de icke mer med varandra.
Den följande dagen blev bollen framtagen;
snurran såg, hur den for högt upp i luften,
likt en fågel, så att man slutligen icke kunde se den.
För varje gång, kom den tillbaka igen,
men gjorde alltid ett högt hopp, när den vidrörde marken;
och detta kom sig antingen av längtan eller att den hade en kork i kroppen.
Den nionde gången kom bollen icke mera tillbaks;
och gossen letade och letade, men borta var den.
- Jag vet nog var den är! suckade snurran.
Den är, i svalboet och är gift med svalan.
Ju mera snurran tänkte på det,
desto mer betagen blev hon i bollen;
just därför att snurran ej kunde få bollen,
tilltog kärleken; att bollen hade tagit en annan,
det var just det som var så retsamt;
och snurran dansade runt omkring och snurrade,
men tänkte ständigt på bollen, som i tanken blev allt
vackrare och vackrare.
Sålunda gingo många år - och
så blev det en gammal kärlek.
Och snurran var icke längre ung.
Men så blev den en dag helt och hållet förgyld;
aldrig hade den sett så bra ut;
den var nu en guldsnurra och hoppade,
så att det surrade efter den.
Jo, se det var något - men plötsligt hoppade
den för högt och - borta var den!
Man letade och letade, till och med nere i källaren;
men den stod dock icke att finna.
Var, var den då?
Den hade hoppat ner i ett stuprör,
där det låg allt möjligt, grenar, sopor och grus,
som hade fallit ned ifrån takrännan.
- Jo, här ligger jag just snyggt!
Här kan förgyllningen snart försvinna,
och vad är det för patrask jag råkat i sällskap med?
Och så sneglade snurran på en lång gren,
som var allt för nära avplockad, och på ett
underligt rundt ting, som såg ut som ett gammalt äpple;
- men det var icke något äpple; utan en gammal boll,
som i många år hade legat uppe i takrännan
och som vattnet hade sipprat igenom.
Gudskelov
att det åtminstone kommer en av ens gelikar,
som man kan tala med! sade bollen och
betraktade den förgylda snurran.
Jag är egentligen av getskinn,
sydd av jungfruhänder och har en kork i kroppen,
men det skulle ingen kunna se på mig.
Jag var nära att gifta mig med en svala,
men så föll jag i takrännan, och där har jag legat i fem år
och druckit vatten.
Det är en lång tid, må ni tro, för en jungfru!
Men snurran sade icke något;
den tänkte på sin gamla käresta,
och ju mera den hörde, desto tydligare blev det för den,
att det var hon.
Då kom pigan och skulle vända om säden.
Hejsan, där är guldsnurran! sade hon.
Och snurran kom tillbaka
till rummet i stor aktning och ära,
men om bollen hörde man ingenting,
och snurran pratade aldrig mera om sin gamla kärlek.
Kärleken förgår, då kärestan legat fem år
i en takränna och druckit vatten;
ja, man känner alls icke igen henne,
när man träffar henne i stupröret.
Maila mig om ni vill ha materialet.