Ett litet hjärta står ensamt och gråter.
Sårat många gånger, men ändå det förlåter.
Sliter i det gör många, de bara tar och tar.
Ändå står alltid detta lilla hjärta ensamt kvar.
Lurat av många, de leker med det lätt.
Men aldrig att någon vill behålla det på något konstigt sätt.
Varför vara med i leken, när man inte reglerna kan?
Varför tro på den kärleken, som sägs vara sann?
Varför leka med andras hjärtan när man har varsitt?
Varför är detta lilla ensamma hjärta just mitt?
Tro på Dig själv.
Varför är det så svårt att tro att man är bra,
att känna att just jag är den jag helst vill va.
Nå´n annans kvalitéer är sånt man bara vet,
men uppskattning från andra tas emot med tveksamhet.
Tänk om vi bara kunde byta plats ett litet tag
och genom andra ögon se oss själva för en dag.
Då skulle du få veta det du inte tror på nu
- att det är helt fantastiskt att det finns någon som du.
Sommardikt.
Visst minns vi somrarna som barn
som alltid soliga med himmel blå.
Vartefter som vi växte upp
blev sommaren mer blöt och grå.
Somrarna när vi var barn
var jättelång, tog aldrig slut.
Nu hinner vi knappt börja den
förrän den nästan tagit slut.
Och tänk så tidigt vi gick sta'
och tog årets första dopp.
Nu räcker det att doppa tå'n
- det är för kallt för skröplig kropp.
Vi hoppade och skuttade
bland blommorna på ängen.
Nu har vi blivit tröttare
och orkar knappt ur sängen.
Fotsulan var härligt hård
efter barfotamarsch i grus och sand.
Nu har vi alltid skorna på
utom kanske på gräs ibland.
Blåbär plockade vi glatt
så hakan den blev blå av bär.
Nu plockar vi i hink och bytta
nu bara handen fläckar bär.
Pinnglass, päron och vanilj,
hörde alltid sommar'n till.
Nu dricks kaffe med avec
efter potäter och sommarsill.
Nu stundar ännu en sommar för oss
med myggor och bryggor och sommarvals.
Se till att ta för dig av värme och sol
för regnet - regnet? - minns ingen alls.
Av: Agneta Hytteman. 
Låt oss sjunga om livets fest
när som hårdast vi prövas.
Knappt vet man
vad man älskar mest,
förrän man allt berövas.