Magnetsaga-Kejsarens nya kläder.
Kejsarens nya kläder.
av H. C. Andersen
För många år sedan levde en kejsare som tyckte
så ofantligt mycket om vackra nya kläder
så han la alla sina pengar på att bli riktigt fin och grann.
Han brydde sig icke om sina soldater,
brydde sig icke om teatern eller att åka omkring
på promenaderna för annat än att få visa sina nya kläder.
Han hade en rock för var timme på dagen
och som man säger om en kung:
Han är i rådet, så sade man alltid för:
Kejsaren är i garderoben.
I den stora staden där han
bodde gick det mycket muntert till;
var dag kom många främlingar dit,
en dag kom två bedragare.
De gav sig ut för att väva
det vackraste tyg som man kan tänka sig.
Inte nog med att färgerna
och mönstret var något ovanligt vackert,
utan de kläder som syddes av tyget hade även
den underbara egenskapen att de var osynliga för var
människa som vore oduglig i
sitt ämbete eller också var otillåtligt dum.
Det vore ju ena präktiga kläder, tänkte kejsaren.
Då jag har dom på mig skulle jag kunna upptäcka
vilka män i mitt rike som inte duger till det ämbete de innehar;
Jag skulle kunna skilja de kloka från de dumma.
Ja, det tyget måste genast vävas åt mig.
Och så gav han de båda bedragarna mycket pengar
för att de skulle börja sitt arbete.
De satte också upp två vävstolar
och låtsade som om de arbetade,
men de hade icke det ringaste på vävstolen.
De begärde det finaste silke och det präktigaste guld,
men detta stoppade de i sin egen ficka
och arbetade med de tomma vävstolarna långt in på nätterna.
Nu skulle jag ändå bra gärna vilja veta hur långt de kommit med tyget,
tänkte kejsaren, men han kände sig lite underlig till mods
då han tänkte på att den som var dum inte
passade för sitt ämbete och såg det inte.
För sig själv trodde han väl inte att han behövde vara orolig,
men han ville dock först skicka någon för att se till hur det förhöll sig.
Alla människor i hela staden visste vilken sällsam kraft tyget hade,
och var och en önskade se hur dålig eller dum hans granne var.
Jag skall sända min gamle redlige minister bort till vävarna,
tänkte kejsaren.
Han kan bäst se hur tyget ser sig ut, ty han har förstånd och
ingen sköter sitt ämbete bättre än han.
Nu gick den gamle hederlige ministern in i salen
där de båda bedragarna satt och arbetade
med de tomma vävstolarna.
Å, Gud bevare oss! tänkte den gamle ministern
och spärrade upp ögonen.
Jag kan ju inte se någonting!
Men det sade han icke.
De båda bedragarna bad honom vara så god
och kliva närmare och frågade om det inte
var ett vackert mönster och sköna färger.
Med detsamma pekade de på den tomma vävstolen,
och den stackars gamle ministern spärrade
upp ögonen men kunde inte se någonting
ty där fanns ingenting.
Herre Gud, tänkte han, skulle jag vara dum?
Det hade jag aldrig trott och det bör ingen människa få veta.
Skulle jag inte duga till mitt ämbete?
Nej, det går inte an att jag säger att jag inte kan se tyget.
Nå, Ni säger ingenting om det, sade den ene som vävde.
Det är vackert, alldeles utomordentligt vackert,
sade den gamle ministern och tittade genom sina glasögon.
Vilket mönster och vilka färger!
Ja, jag skall säga kejsaren att det behagar mig särdeles.
Nå, det gläder oss, sade de båda vävarna och nu
nämnde de färgerna och det sällsamma mönstret vid namn.
Den gamle ministern hörde noga på så att han skulle kunna
säga detsamma då han kom hem till kejsaren, och det gjorde han.
Nu begärde bedragarna mer pengar, mera silke och guld;
det skulle de ha till vävnaden.
Alltsammans stoppade de i sina egna fickor och i väven kom
inte en tråd, men de fortsatte som förut att väva på den tomma vävstolen.
Kejsaren sände snart en annan hederlig ämbetsman
dit för att se hur det gick med väven och om tyget
snart var färdigt. Det gick med honom som med ministern;
han såg och såg men som där inte fanns annat än
de tomma vävstolarna kunde han ingenting se.
Ja, är det inte ett vackert tyg,
sade bedragarna och visade
och förklarade det vackra mönstret som alls icke fanns till.
Dum är jag inte, tänkte mannen.
Det är således mitt goda ämbete jag inte duger till?
Det var då lustigt nog!
Men det bör man inte låta någon märka.
Och så prisade han tyget som han inte såg och betygade dem sin
förtjusning över de vackra färgerna och det präktiga mönstret.
Ja, det är riktigt utsökt vackert, sade han till kejsaren.
Alla människor i staden talade om det präktiga tyget.
Nu ville kejsaren själv se det medan det ännu var kvar i vävstolen.
Med en hel skara utmärkta män, bland dem de två gamla
hederliga ämbetsmännen som förut hade varit där, gick han
till de listiga bedragarna som nu vävde av alla krafter
men utan ränning och inslag.
Ja, är det inte magnifikt? sade de båda hederliga ämbetsmännen.
Se Ers Majestät vilket mönster, vilka färger!
Och så pekade de på den tomma vävstolen
ty de trodde att de andra nog kunde se tyget.
Vad vill det här säga, tänkte kejsaren.
Jag ser ingenting, det är ju förskräckligt!
Är jag dum? Duger jag inte till att vara kejsare?
Det var det förfärligaste som kunde hända mig!
Å, det är mycket vackert, sade kejsaren.
Det har mitt allerhögsta bifall.
Och han nickade belåtet och
betraktade den tomma vävstolen;
han ville inte säga att han ingenting kunde se.
Hela sviten som han hade med
sig såg och såg men såg ändå inte mer än alla de andra.
Emellertid sade de som kejsaren:
Å, det är mycket vackert, och rådde honom att klä sig
i detta nya präktiga tyg första gången vid den
stora processionen som förestod.
Det är magnifikt, ypperligt, charmant,
gick det från mun till mun och allesammans var
de så innerligt nöjda därmed.
Kejsaren gav vardera av bedragarna ett riddarkors att hänga i
knapphålet samt titeln av vävjunkare.
Hela natten före den förmiddag då processionen
skulle äga rum satt bedragarna uppe och hade över 16 ljus tända.
Folk kunde se att de hade bråttom med att få kejsarens nya kläder färdiga.
De låtsade som om de tog tyget ur vävstolen.
De klippte i luften med stora saxar,
de sydde med synål utan tråd och sade slutligen:
Se så, nu är kläderna färdiga!
Kejsaren kom själv dit med sina förnämsta kavaljerer,
och de båda bedragarna lyfte ena armen i vädret
som om de hållit i något och sade:
Se här är benkläderna, här är rocken, här är manteln osv.
De är lätta som spindelväv!
Man skulle kunna tro att man inte hade någonting på kroppen,
men där ligger just det fina hos dem.
Ja, sade alla kavaljererna, men de kunde ingenting se ty
där fanns inte något.
Skulle nu Ers Kejserliga Majestät aller nådigast behaga
ta av sig sina kläder, klä på Er de nya kläderna där
borta framför den stora spegeln, sade bedragarna.
Kejsaren tog av sig alla sina kläder,
och bedragarna låtsade som om de gav honom plagg efter plagg
av de nya som skulle vara sydda;
de tog honom om livet och liksom bundet fast något; detta var släpet,
och kejsaren vred och vände sig framför spegeln.
Gud, vad det klär mig väl!
Vad det sitter utmärkt! sade de allesammans.
Vilket mönster! Vilka färger!
Det är en kostbar dräkt!
Tronhimlen som skall bäras över Ers Majestät i processionen
väntar där utanför, anmälde överceremonimästaren.
Ja, jag är ju i ordning! sade kejsaren.
Sitter det bra? Och så vände han sig ännu en gång framför spegeln
för att det skulle se ut som
om han riktigt betraktade sin ståt.
Kammarherrarna som skulle bära släpet famlade
med händerna utåt golvet som om de tagit upp släpet;
de gick och höll i luften; de tordes icke låta
märka att de ingenting kunde se.
Och så gick kejsaren i processionen under den vackra tronhimlen,
och alla människor på gatan och i fönstren sade:
Gud, vad kejsarens nya kläder är makalösa!
Vilket vackert släp han har på manteln!
Så utmärkt det sitter!
Ingen ville låta märka att han
ingenting såg, ty då hade han ju icke dugt för
sitt ämbete eller ock varit mycket dum.
Inga av kejsarens kläder hade gjort en sådan lycka.
Men han har ju ingenting på sig! sade ett litet barn.
Herre Gud, hör bara den oskyldiges röst! sade fadern;
och den ene viskade till den andre vad barnet hade sagt.
Han har ju ingenting på sig!
Ropade slutligen allt folket,
och det kröp i kejsaren ty han tyckte att de hade rätt,
men han tänkte som så:
Nu måste jag hålla ut till processionens slut.
Och så höll han sig ännu rakare, och kammarherrarna gick och
bar på släpet som alls icke fanns.
Vill ni ha materialet maila mig.