Blomsterdrottningens dotter.

(Saga från Rumänien).

Det var en gång en prins som
bodde med sin far, kungen, i ett stort slott.

De bodde förstås inte där ensamma – hundratals tjänare,

 riddare, soldater, kockar, smeder, trubadurer,

narrar, livläkare och munkar
levde också innanför slottsmurarna.

Här fanns allt som prinsen
någonsin skulle kunna önska sig.

Men, som alla unga män
längtade han ändå ut i världen.

En dag tog han avsked av sin far och gav

 sig iväg för att söka rätt på lyckan,

vad det nu kunde vara.

När han ridit ett bra stycke
kom han till ett brett dike.

Hans häst tog ett skutt
över, men innan han hann fortsätta

 på sin färd hörde han någon ropa på honom.

Det var en liten gumma som satt i diket med ett knippe ris.

 

”Vill den unge herrn vara så
snäll att hjälpa en gammal gumma ur diket,

där hon råkade ramla i
mörkret häromkvällen?” undrade hon.

 Prinsen klev genast ned från sin häst,

 Lyfte upp gumman med riset och satte henne i sadeln istället.

Gumman visade honom vart de skulle gå

 och snart hade de kommit fram till hennes lilla stuga.

 

”Vänta ett ögonblick så ska du få något för besväret”,

sa gumman och försvann in i sin stuga.

Strax kom hon ut igen med en
liten silverbjällra i handen.

”Du är en mäktig prins, men samtidigt är du godhjärtad

och stannar för att hjälpa de som är svagare än du själv”,sa gumman.

”Skulle du vilja ha den vackraste kvinnan i världen till din fru?”

”Vem skulle inte vilja det?” undrade prinsen

och blev genast väldigt intresserad.

”Då ska du gifta dig med blomsterdrottningens dotter.

”Det blir i och för sig inte lätt att få tag på henne,

ty hon är fången hos en grym drake.

Men ta den här lilla bjällran med dig

och du kommer att få hjälp när du har bekymmer.

Ring en gång, så kommer örnarnas kung till dig.

Ring två gånger så kommer rävarnas kung till dig.

Ring tre gånger kommer fiskarnas kung till dig,

och bättre hjälpare än dessa tre kungar

finns inte under solen.”

Gumman räckte prinsen bjällran och därmed försvann både hon

och stugan i tomma intet.

Prinsen förstod nu att gumman varit en mäktig fé i förklädnad.

 

Prinsen reste vidare i världen för att hitta draken

som höll blomsterdrottningens dotter fången

och det blev en lång och svår färd.

Först dog hans häst och själv blev han utsvulten och frusen,

 då hans kläder till slut började falla sönder.

En dag kom han till en liten koja vid vägkanten.

 Utanför satt en rysligt gammal gubbe och rökte på sin pipa.

”Det är inte så att farbror har hört talas om draken som håller

blomsterdrottningens dotter fången?” undrade prinsen.

”Nej, det kan jag inte säga att jag har”, svarade gubben.

Men gå en bit nedåt vägen så kommer du till min fars koja.

Fråga honom istället.”

 

Prinsen gick vidare och kom efter ett år till en ny koja.

Där utanför satt en ännu äldre och skrynkligare gubbe.

 ”Det är inte så att farbror känner till draken

 som håller blomsterdrottningens dotter fången?” undrade prinsen.

 ”Aldrig hört talas om”, muttrade gubben.

 ”Men fortsätt nedför den här vägen så kommer du till min fars koja.

 Han vet nog.”

 

Så prinsen vandrade vidare
och kom efter ett år till ännu en koja.

Utanför den satt den äldsta, skrynkligaste, torraste gubbe prinsen sett.

 ”Det är inte så att farbror vet var man hittar draken som håller

blomsterdrottningens dotter fången?” undrade prinsen.

 ”Jodå, den uslingen bor högst upp på bergstoppen där”,

 gnällde gubben och pekade med ett knotigt finger

 mot ett svart berg en dagsfärd bort.

 ”Draken har just påbörjat sitt år av sömn.

 Han är nämligen vaken ett helt år, sen sover han ett helt år.

 Men om du vill träffa blomsterdrottningens dotter
ska du klättra upp på berget bredvid.

Där bor nämligen drakens mor och hon håller en bal varje kväll

 där blomsterdrottningens dotter alltid dansar.”

 

Prinsen tackade gubben hjärtligt och gav sig av mot bergen.

 Det tog honom en hel dag att vandra upp till

det palats där drakens mor bodde,

men till slut stod han inför de väldiga portarna.

 Knappt hade han hunnit knacka förrän  sju hemska drakar dök upp
och frågade ilsket vad han ville.

 ”Jag har hört så mycket om drakens mors skönhet

och godhet att jag gärna vill träda i hennes tjänst”, ljög prinsen.

 Sådant fagert tal roade drakarna så de släppte in honom.

 När prinsen fick se drakens mor där hon satt på sin diamanttron

 höll han på att svimma av fasa,

 för ett så gräsligt vidunder hade han inte kunnat föreställa sig

ens i sina värsta mardrömmar.

 

Drakens mor var vårtig, fjällig, taggig och hade tre huvuden.

Prinsen vågade inte tänka på hur hennes son, draken, kunde se ut.

”Varför har du kommit hit?”frågade drakens mor med en röst

som lät som hundra korpars kraxande.”

Jag är betagen av er skönhet
och godhet och vill gärna tjäna er om jag kan”,

förklarade prinsen. ”Nåväl,
om du vill tjäna mig måste du först visa att du är duglig.

 I tre dagar ska du ta ut min märr på ängen

nedanför berget, men om du inte för hem henne oskadd varje kväll

kommer jag att äta upp dig!”

Prinsen lovade att göra sitt bästa och gick sedan och lade sig,

 Ty han hade ju haft en ganska ansträngande dag.

 

 Nästa morgon gick prinsen till palatsets stall och hämtade märren.

De gick nedför den stig som ringlade sig kring berget tills de nådde ängen.

Men knappt hade prinsen släppt lös märren förrän hon var spårlöst försvunnen.

För ett ögonblick greps han av djup förtvivlan,

 men så mindes han den lilla silverbjällran han fått av gumman.

 Den plockade han nu fram och ringde med den en gång.

Med ens hörde han ett susande i luften och örnarnas kung

 landade bredvid honom.

”Jag vet vad du vill ha hjälp med”, sa örnarnas kung.

 ”Du letar efter drakens märr och henne lär du inte hitta,

för hon har gömt sig uppe bland molnen.

Men jag ska kalla på mitt folk och tillsammans ska vi jaga fram henne.

” Så lyfte örnarnas kung mor molnen

 och strax var himlen alldeles svart av fåglar.

 Snart hade de skrämt fram märren som snällt hoppade ned på jorden igen.

 

När kvällen föll red prinsen tillbaka till drakarnas palats

 och ställde märren i stallet.

Drakens hemska mor var mäkta förvånad.

 ”Du har lyckats med din uppgift idag och som belöning

ska du få gå på min bal i natt.”

Så svepte hon prinsen i en mantel av koppar och ledde

in honom i en stor sal där en massa drakar dansade.

Men han fick också syn på blomsterdrottningens dotter bland dem.

 Hon var verkligen den vackraste av kvinnor.

Hennes hud var som rosor och liljor och hennes klänning

var vävd av de skönaste blomster.

 Prinsen bjöd genast upp henne till dans och berättade vem han var.

 ”Jag har kommit för att rädda dig härifrån”, viskade han.

 Den vackra flickan tittade allvarligt på honom och sa:

”Om du lyckas med att föra tillbaka märren alla tre dagarna

 ska du be om hennes föl som belöning för din möda.”

Prinsen lade hennes ord på minnet och tog farväl

av flickan när balen drog mot sitt slut.

Följande morgon ledde han ner märren för berget till ängen,

 precis som dagen innan.

Och på samma sätt försvann märren när han släppte lös henne.

Då plockade han fram den lilla silverbjällran och ringde i den två gånger.

På ett ögonblick stod rävarnas kung bredvid honom och sa:

 ”Jag vet vad du vill ha hjälp med.

 Du letar efter drakens märr och henne lär du inte hitta,

 för hon har gömt sig i ett kaninbo under marken.

 Men jag ska kalla på mitt folk och tillsammans ska vi jaga fram henne.”

 Strax kryllade hela ängen av rävar som sprang runt

 och snokade med sina långa näsor.

 Efter en stund fick de upp ett spår och flera av dem

försvann ner i ett litet hål i marken.

Det dröjde inte länge förrän märren kom farande upp

ur ett annat hål med hela skocken av rävar efter sig.

 

Prinsen tackade rävarnas kung och när skymningen föll

vände han tillbaka till drakarnas palats och ställde märren i stallet.

 Den här gången fick prinsen en silvermantel av drakens

mor och blev återigen visad in i balsalen.

 Där mötte han blomsterdrottningens dotter,

 Som förstås var glad över att se honom helskinnad.

När de dansade tillsammans viskade hon i hans öra:

 ”Om du lyckas i morgon också, så ta med dig fölet

och möt mig efter balen på ängen.

 Då flyr vi tillsammans!”

 

Nästa morgon gick prinsen till ängen med

märren och släppte henne som vanligt.

Precis som de tidigare dagarna försvann hon spårlöst,

men prinsen litade på sin lilla silverbjällra och

ringde i den tre gånger.

Genast plaskade det i en bäck bredvid honom

och fiskarnas kung stack upp huvudet.

 ”Jag vet vad du vill ha hjälp med”, sa fiskarnas kung.

”Du letar efter drakens märr och henne lär du inte hitta,

 för hon har gömt sig någonstans här i bäcken.

 Men jag ska kalla på mitt folk och tillsammans
ska vi jaga fram henne.”

 Så försvann fiskarnas kung ned i vattnet och snart började hela bäcken

koka av fisk som plöjde genom vattnet.

 Efter en stund kom märren farande upp ur bäcken.

Prinsen tackade fiskarnas kung och när skymningen föll

vände han tillbaka till drakarnas palats och ställde märren i stallet.

 

 Drakens mor var mäkta nöjd med hans arbete och sa till honom:

”Du är minsann en tapper och listig yngling och jag tar dig gärna i min tjänst.

Du har gjort dig förtjänt av en riktig belöning.

Säg vad du vill ha och du ska få det!”

 Så prinsen bad om att få märrens föl,

 Vilket drakens mor gav till honom utan att blinka.

Därtill fick han en mantel av guld och blev som

de tidigare kvällarna insläppt på drakarnas bal.

Han dansade med blomsterdrottningens dotter som han brukade

 och de sa inte mycket till varandra,  för de visste att mycket
stod på spel den natten.

 Innan balen var slut slank de iväg åt varsitt håll

 för att inte väcka någon uppmärksamhet.

 Prinsen gick till stallet och hämtade fölet och blomsterdrottningens

dotter gick till sitt rum för att hämta varma kläder.

De möttes på ängen nedanför berget

och satte upp tillsammans på fölet,

som gav sig iväg i vindens fart.

 

Men det dröjde inte länge förrän drakens mor

märkte att de bägge ungdomarna var försvunna.

Hon räknade ut vad som hade hänt

och samlade rasande ihop alla sina drakar

för att sätta efter dem.

 

Men först väckte hon sin son draken,

 som blev riktigt grinig över att inte få sova färdigt sitt hela år.

Men när han fick höra vad som hänt blev han ännu argare

och fällde ut sina milsvida vingar för att fara efter rymlingarna.

Blomsterdrottningens dotter visste vägen hem och prinsen

styrde med van hand fölet över alla stup, floder och berg.

Plötsligt hörde de ett fasligt oväsen bakom sig och när flickan

 tittade över axeln såg hon alla drakarna komma farande

som ett stort svart moln av fasa.

Hon kunde nästan känna deras brännande andedräkt i ryggen

och visste att snart skulle odjuren vara alldeles inpå dem.

 Men strax kunde de skymta blomsterdrottningens slott

vid horisonten och flickan ropade:

 ”Mor, mor!

Kalla på alla dina barn att hjälpa oss!”

När ekot av hennes röst hade nått slottet märkte

prinsen att något underligt hände på marken.

Alldeles bakom dem reste sig en mur av alla sorters växter.

Den höjde sig långt upp till himlen och innehöll

både blommor med starka dofter och tistlar med långa taggar.

Drakarna brakade rakt in i väggen av växter och blev hängande där.

 Några stack sig rysligt på tistlarna medan andra nös

 förskräckligt av blomsterdoften,  som lukade riktigt illa i
deras fula nosar.

Längre än så kom inte drakarna, men prinsen och flickan fortsatte

 fram till slottet vid horisonten.

 

 Blomsterdrottningen var så klart överlycklig att få se sin dotter igen

och flickan var glad över att få komma hem.

Men hon förklarade också för sin mor att hon och prinsen älskade

varandra och att hon nu ville leva med honom.

”Jag ger dig gladeligen min dotter till dig

som hustru”, förklarade blomsterdrottningen.

”Men en ask måste du få veta.

Om sommaren är hon din,

 men när vintern kommer måste hon återvända
till mig  och bo i mitt palats i underjorden.

 När våren sedan kommer kan hon gå till dig igen.

Så måste ni leva era liv.”

 Detta gick både dottern och prinsen med på

 och de bägge återvände till prinsens kungarike,

 där de firade ett stort och pampigt bröllop.

 Hela sommaren levde de i stor lycka och när vintern kom tog
blomsterdrottningens dotter avsked

 av sin man för att resa till sin mors slott.

Och så kom och gick hon varje år,

 men trots detta levde hon och prinsen lyckliga hela sina liv.

-------------------------------------------------------------------------

Bilder finns.

Maila mig om ni vill ha materialet.

mariaslekrum@live.se

Riket av Crested.

Krönariket är en berättelse olikt alla andra sagor. Det är en enkel historia,
men med en värdefull läxa:  skönhet är inte bara på
utsidan, utan som i detta fall, inuti.

Berättelsen börjar med födelsen av två kungliga barn, alla på sitt eget rike.
När pojken föddes fick han en gåva av en fe: intellekt,

men på bekostnad av hans utseende. Han namngavs Riket av Crested.
Prinsessan var begåvad med skönhet på bekostnad av hennes duktighet.

När barnen växte upp var de båda ledsna. Riket eftersom han var så ful,
och prinsessan (som inte har något namn) på grund av folks
reaktion när de fick reda på hur dum flickan var.

En dag hade prinsessan flytt in i skogen och där
satt hon och grät när Riket träffade henne.
Riket tröstade prinsessan och hon blev mindre ledsen.
Tja, hon såg förvånad på den fula unga mannen
som presenterade sig som Riket av Crested.

Riket gjorde så att prinsessan skrattade så att bägge glömde sin oduglighet,
och hon fick ett infall och sa att hon ville gifta sig med
honom eftersom han gjorde henne lycklig.
Samtidigt kände hon av sin dumhet  för så ska ju inte en prinsessa säga. 
Men Riket sa att han gav henne ett år av hennes förslag
och se då om han verkligen ville gifta sig med henne.

Prinsessan kom tillbaka till sitt slott och alla var förvånad över den förvandling
som ägt rum. Inom kortast tid var nyheten om den vise prinsessan
och i hela riket kom prinsar från när och fjärran och ville äkta prinsessan. 
Men ingen av dem kunde fängsla henne så som
den märkliga pojken i skogen, som Riket av Crested,
fast de var ju ingen annan medveten om.

Ett år senare så var alla i slottet mycket upptagen,

kockarna var upptagen med att laga den bästa maten och baka det bästa brödet.
Prinsessan undrade vad som pågick.

"Det är ett bröllop, prinsessan."

Och plötsligt kom prinsessan på vad de hade lovat för ett år sedan.
Men Riket var så ful, att hon inte kunde gifta sig med honom?
På sätt och vis hade ju inte hon någon intelligens heller, 
tänkte hon när hon gick där i skogen för att träffa Riket av Crested.

Prinsessan sa att hon verkligen inte kunde gifta sig,
men när Riket sa till henne att hon skulle hålla sitt ord,
kände prinsessan att detta var den man som
hon ville gifta sig med, hur ful han än var. 
Och utan att tänka på det, sa hon ja.

Det lilla ordet blev ett oväntat resultat.
Plötsligt såg prinsessan en av de trevligaste, smartaste, 
snyggaste man hon någonsin hade sett.
Prinsessan gifte sig med Riket av Crested.

Skönhet kombinerat med intelligens,
vad mer kan man tänka sig?

      

Maila mig om ni vill ha materialet.

mariaslekrum@live.se

 

-------------------------------------------------------------------------

 

Maila mig om ni vill ha materialet.

mariaslekrum@live.se

 

Herdinnan och sotaren.

 

 Har du någonsin sett ett riktigt gammalt träskåp,

alldeles svart av ålder och utskuret med snirklar och lövtverk?

Just ett sådant stod i ett vardagsrum,

det var ärvt efter mormors mor och utskuret med törnrosor

och tulpaner ovan ifrån och ända ned;

där var de underligaste snirklar,

och mellan dem stack små hjortar fram huvudet

 med dess månggreniga horn.

Men mitt på skåpet stod en hel karlfigur skuren;

han kunde man verkligen grina åt, och grina gjorde han själv,

man kunde icke kalla det skratta;

 han hade bockben, små horn i pannan och ett långt skägg.

 

Barnen i rummet kallade honom alltid

 bockbensöverochundergeneralkrigs-kommendörsrergeanten,

 ty det var ett svårt namn att uttala,

och det är icke många, som får den titeln;

 men att låta skära ut en sådan som han, det var också något.

Emellertid stod han där nu.

Ständigt såg, han bort till bordet under spegeln,

 ty där stod en liten herdinina, av porslin;
skorna var förgylda,

 kjorteln nätt uppfäst med en röd ros,

och så hade hon guldhatt och herdestav: hon var söt!

Strax bredvid henne stod en liten sotare,

så svart som ett kol, men för övrigt även han av porslin.

Han var lika ren och fin som någon annan;

fast han var sotare, det var ju bara något som han föreställde,
porslinsfabrikanten kunde lika väl ha gjort
honom till en prins, ty det hade varit desamma.

 

Där stod han så näpet med sin stege och med ett ansikte

så rött och vitt som en flickas, och detta var egentligen fel,

ty litet svart hade han gärna kunnat vara.

Han stod helt nära herdinnan;

de var bägge två ställda där de stod,

och då de nu fått denna ställning,

 hade de förlovat sig : de passade ju för varandra,
var ett ungt folk, av samma porslin och bägge lika bräckliga.

Tätt bredvid dem stod ännu en docka,

som var tre gånger så stor;

det var en gammal kines, som kunde nicka.

Även han var av porslin och sade, att han var farfar till den lilla herdinnan,

men det kunde han likväl icke bevisa,

 han påstod, att han hade makt över henne,

och därför hade han nickat åt

bockbensöverochundergeneralkrigs-kommendörssergeanten,

som friade till den lilla herdinnan.

- Där får du en man, sade den gamle kinesen, en man, 

som jag nästan tror var av mahogny;

han kan göra dig till  bockbensöfverochundergeneralkrigs-kommendörssergeantska;

 han har hela skåpet fullt av silver, förutom vad han har i hemliga gömmor.

- Jag vill inte in i det mörka skåpet, sade den lilla herdinnan;

 jag har hört sägas, att han har elva porslinshustrur där inne.

- Då kan du bli den tolfte, sade kinesen; i natt,

 så snart det knäpper i det gamla skåpet, ska vi hålla bröllop,

så sant som jag är en kines!

Och så nickade han på huvudet och somnade.

 

Men den lilla herdinnan grät och såg- på sin allra hjärtans käraste, porslinssotaren.

- Jag tror att jag får be dig följa med mig ut i vida världen, sade hon;

 ty här kan vi inte stanna kvar.

- Jag vill allt vad du vill, sade den lille sotaren;

låt oss gå genast, jag tror nog, att jag, kan föda dig på mitt yrke,

       
- Ack, om vi väl så var nere från bordet! sade hon.

Jag blir inte glad förrän vi äro ute i vida världen.

Och han tröstade henne och visade, hur hon skulle sätta sin lilla fot

på de utskurna kanterna och det förgylda lövverket kring bordsfoten;

sin stege tog han även till hjälp, och så kom de ned på golvet;

 men då de såg bort till det gamla skåpet, var där en sådan
uppståndelse : alla de utskurna hjortarna stack huvudena längre fram,

reste de greniga hornen och vredo på halsen;

bockbens-öfverochundergeneralkrigs-kommendörssergeanten

hoppade högt i vädret och ropade till den gamle kinesen:

Nu springer de sin väg ! Nu springer de sin väg!

 

Då blevo de litet förskräckta och hoppade hastigt upp

 i lådan under fönsterpallen.

Här låg tre, fyra kortlekar, som icke var fullständiga,

 och en liten dockteater, som var uppsatt.

Där spelades en komedi; och alla damerna, både ruter och hjärter,

klöver och spader, satt på första raden
och fläktade sig med sina tulpaner,

 och bakom dem stod alla knektarna och visade,
att de hade huvud både ovan och nedan, såsom spelkort har.

Komedien handlade om två, som icke kunde få varandra,

och herdinnan grät efteråt, ty det var liksom hennes egen historia.

- Det här kan jag inte härda ut med, sade hon;  jag måste upp ur lådan!

Men då de kom ned på golvet och sågoupp till bordet,

så hade den gamle kinesen vaknat och vaggade med hela kroppen;

han var ju nedtill endast en klump.

- Nu kommer den gamle kinesen! ropade den lilla herdinnan,

och så föll hon rakt ned på sina
porslinsknän, så bedrövad var hon.

- Det faller mig någonting in! sade sotaren.

Skola vi krypa ned i den stora potpourrikrukan, som står i vrån?

Där kan vi ligga på rosor och lavendel

och kasta salt i ögonen på honom, om han kommer.

- Det hjälper inte, sade hon; dessutom vet jag,

 att den gamle kinesen och potpourrikrukan varit förlovade,

och litet ömhet stannar alltid kvar, då man stått i ett sådant förhållande;

 nej, det är intet annat att göra än att gå ut i vida världen.

- Har du verkligen mod att följa med mig ut i vida världen? frågade sotaren.

Har du tänkt efter, att du aldrig mera kan komma tillbaka hit?

- Det har jag, sade hon.

Och sotaren såg helt stadigt på henne, och så sade han:

        
- Min väg går genom skorstenen.

Har du verkligen mod att krypa med mig genom kakelugnen,

både genom spjället och röret?

Sedan kommer vi ut ur skorstenen, och där förstår jag hur jag rör mig.

 Vi stiga så högt, att de inte kunna nå oss;
och högst uppe är det ett hål, som bär ut i vida världen.

Och han förde henne till kakelugnsluckan.

      
- Det ser svart ut där, sade hon, men hon följde honom likväl

både genom spjället och genom röret, där det var kolmörka natten.

- Nu äro vi i skorstenen, sade han, och se, se,där ovan lyser den vackraste stjärnan!

Och det var en verklig stjärna på himmeln,

som lyste ända ned till dem, precis som hon ville visa dem vägen.
Och de kravlade och kröp, en förskräcklig väg var det,
så högt, så högt!

 Men han lyfte henne och lättade under, han höll uti henne

och visade de bästa ställen, där hon skulle sätta sina små porslinsfötter;

och så kom de ända upp till skorstenskransen, och på den satte de sig,

 ty de var riktigt trötta, och det kunde de också med skäl vara.

 

Himmeln med alla sina stjärnor var över dem, och stadens alla tak under dem,
de såg så vida omkring, så långt ut i världen.

 Den stackars herdinnan hade aldrig tänkt sig det så;

 hon lutade sitt lilla huvud mot sin sotare, och så grät hon,

 så att guldet gick av hennes skärp.

        
- Det är allt för mycket, sade hon; jag står inte ut därmed;

världen är allt för stor. Ack, om jag vore tillbaka på det
lilla bordet under spegeln!

Jag blir aldrig glad, förr än jag är där igen.

Nu har jag följt dig ut i vida världen, nu kan du gärna följa mig hem igen,

 om du håller av mig något.

Och sotaren talade förstånd med henne, talade om den gamle kinesen

 och om bockbens-överochundergeneralkrigskommendörssergeanten;
men hon snyftade så fasligt och kysste sin lille sotare,

så att han ej kunde annat än göra henne till viljes,

ehuru det var oförståndigt.

Och så kravlade de sig med stort besvär tillbaka ned genom skorstenen,

och de kröp genom spjället och röret, det var icke för rart,

och så stod de i den mörka kakelugnen; där lyssnade de bakom luckan

 för att få veta, hur det stod till i rummet.

Där var alldeles tyst, de tittade ut - ack, mitt på golvet låg; den gamle
kinesen; han hade fallit ned från bordet, då han ville följa efter dem,

 och låg slagen i tre bitar; hela ryggen hade gått av i ett stycke,

och huvudet hade trillat bort till en vrå.

Bockbens-överochundergenerallkrigskommendörssergeanten stod,

där han alltid hade stått, och funderade.

- Det var rysligt! sade den lilla herdinnan; gamle farfar är slagen i bitar,

 och därtill äro vi skuld; det kan jag aldrig överleva!

Och så vred hon sina små, små händer.

- Han kan ännu limmas i hop, sade sotaren.

 Han kan mycket väl lagas.

- Var bara inte så häftig; om man limmar honom i ryggen

 och ger honom en bra lagning i nacken,  så skall han bli så gott som
ny igen och kan säga oss många obehagligheter.

- Tror du det? sade hon. Och så kröp de tillbaka upp på bordet,

 där de förut hade stått.

- Se, så långt vi kom! sade sotaren.

Vi kunde ha besparat oss allt det besväret.

- Bara vi hade gamle farfar lagad! sade herdinnan.

Kan det vara så dyrt?

Och lagad blev han;
familjen lät limma honom i ryggen,

 han fick en fin lagning på halsen; han var så gott som ny,

men nicka kunde han icke.

        
- Ni har allt blivit högfärdig, sedan ni blev slagen i bitar,

sade bockbens-överochundergeneralkrigskommendörssergeanten;

jag tycker likväl inte, att det är någonting att vara så stolt över.

Får jag henne eller får jag henne inte?

Och sotaren och den lilla herdinnan såg så rörande på den gamle kinesen;

de var så rädda för, att han skulle nicka; men han kunde icke,

och han fann det obehagligt att berätta för en främmande,

att han ständigt hade en sinka i nacken.

 Och sålunda förblev porslinsfolket tillsammans,

 och de välsignade farfars sinka och älskade varandra,

till dess de gingo i bitar.

   

Maila mig om ni vill ha materialet. 

Mariaslekrum@live.se

 Maila mig ni som vill ha materialet.

mariaslekrum@live.se