Blompyssel.
 
Du behöver:

 

6 remsor av en färg.

1 remsa av en valfri annan färg.

3 remsor av grönt.

Alla remsorna ska vara ca 6 cm bred och ca 20 cm lång

Lim.

 

Klipp remsor av pappret.

 Låt barnen bestämma vilken färg kronbladen

 och vilken färg de vill ha i mitten.

 Sex kronblad, ett centrum, en stam, och två löv.

 Det behövdes 10 remsor av papper.

Låt dem göra cylindrar först med kronbladen och med mitten färg.

 Nästa få dem vika bladen i halv och limma ihop i botten.

Det sista steget är att limma alla delar tillsammans.

 Limma stammen till centrum först.

 Sen limma kronbladen och slutligen bladen.

 Jättefin blomma.

 

Ritsaga med siffror.

 

Titta!

 

En sexa

 

6

 

och en

sexa till

 

6

 

och en etta

 

1

 

hittade en bok.

 

Men de kunde inte se vad som stod i boken.

Vi måste ha glasögon, sa ettan.

Vi har inga glasögon, sa sexorna.

Jag vet hur vi kan göra ett par, sa ettan.

Ni sexor vänder er mot varandra så här:

Och så lägger jag mig tvärs över, sa ettan.

 

(Rita siffrorna under berättelsens gång.)

Namnsånger  fungerar som ett upprop.

Det är viktigt för gruppkänslan att barnen "ser" varandra

och att var och en kmmer till tals,

framför allt i början.

Ett bra sätt är att sitta är att sitta tillsammans i en ring på golvet.

Här kommer några namnsånger som jag har:

 

Hitta en bra rytm till vilken du kan sjunga:

 

A-ann och Tina, A-ann och Tina,

hej hej hej he-ej,

A-ann och Tina, A-ann och Tina är hä-ä-är.

 

 

 

 

Tjena!

 

Yes, då är det fredgakväll eller redan lördag

 ser jag nu när jag tittar på klockan.

Men gud så skönt efter denna vecka

man har inte vaknat ur semesterruset riktigt en

och kommer tillbaks till denna verklighet,

det sätter spår.

Men roligt har det också varit, men man är så trött,

och då kan man ju också fundera varför jag sitter här nu

då istället för att ligga i sängen.

Ja, jag funderar jag också ska ni veta.

 

Men först innan jag går och lägger mig så ska jag berätta

 vad vi ska göra för roligt imorgon.

 

I tisdags så kom Tilde på varför gör vi inte ett OS här hemma,

som ett familje-OS.

Så jag och L-A är ju inte sen att nappa på den ideen

skitkul ju, hoppas bara vädret är med oss imorgon nu.

 

I allafall så bestämde vi att vi tar tre grenar och vi bestämde

en gren var som vi alla ska göra.

Så våra grenar är:

 

Springa runt huset ett varv på kortast tid.

 

Bära ett ganska stort och tungt vedträ på en viss sträcka på tid.

 

Sen till min lilla gren som jag älskar med vattenslangen

 i högsta hugg. På tid där också, och vem blir blötast.

 

Kommer någon att se oss imorgon så tror de att vi inte är kloka

men det har vi inte utgett oss för att vara heller.

För nu ska vi ha roligt med vår dotter och då får dom som funderar

göra det, det bryr vi oss inte om.

Jag längtar till imorgon när vi kör igång.

 

Jag återkommer mer om detta imorgon efter vårat OS.

 

Men nu hör jag något,

banne mig sängen längtar lika mycket efter mig som jag efter den.

Nu ropar den så jag tänker inte låta den vänta längre.

 

Tjingeling och sov gott alla.

 

Kram.

//Maria.

 

Skyddsänglarnas lott.

 

Pojken stod i ett gathörn med sina kompisar.

 De väntade på två vänner, sedan skulle de på fest.

 Pojken tänkte på tjejer, på hur ytliga de är.

 Mitt i tankarna såg han en flicka komma springande.

 Hon hade långt blont hår och hon var söt, fruktansvärt söt.

 Pojken visslade, fast han visste hur hon skulle reagera.

 Ge honom ett ilsket ögonkast, slänga med håret och stampa därifrån.

 Sedan skulle hon berätta för alla sina vänner

 om hur en massa killar visslar efter henne på stan.

 Pojken föraktade djupt alla tjejer.

Flickan stannade.

 Vände sig om och frågade "Visslade du just efter mig?"
Förvånad kom han inte på något bättre svar än ja.

 Flickan log, ett vackert leende som förvånade honom än mer

 än hennes fråga.

 På några steg var hon framme vid honom,

 lade händerna mot hans kinder,

 sträckte sig upp på tå och kysste honom.
Hon smakade jordgubbar, och sol.

 Pojken mindes sommaren, skärgården, kärleken.

 Februaridiset omkring honom försvann

 och han vandrade i vackra minnen.

 Han kände lycka.
Flickan släppte honom, tog ett steg tillbaka.
- "Tack!" sade hon. "Du vet inte vad det betydde för mig."
Som en vind hade hon kommit,

 som en vind var hon åter borta.

 

 Pojken stod kvar och blinkade i det begynnande duggregnet.

 Hon var ju barfota, tänkte han, varför var hon barfota?

 Sedan tänkte han inte mer på henne.

 Hon försvann ur hans minne,

 men lämnade kvar den soliga känslan av lycka.
Pojken vände sig om och gick.

 Struntade i fånflinande vänner, struntade i tråkiga fester.

 Han gick för att ringa en länge glömd vän.

 Hon väntade på mig då. Väntar hon fortfarande?

 Pojken gick sakta hemåt, återupplevde glömda minnen.

 Han log. Bakom honom sprang ängeln vidare.

 

Ängeln sprang. Regnet piskade henne i ansiktet

 och blandades med hennes egna salta tårar.

 Det kalla vädret störde henne inte,

 för änglar känner ingen kroppslig kyla.

 Kylan från människor känner de dock, den går genom märg och ben.
Hon var inne i en park. Tjocka träd blickade vänligt på henne.

 Stackars lilla änglabarn, nu har hon det inte lätt.

 Ängeln stannade, strök med handen över den

 hårda skrovliga barken av en ek.

 Lade kinden emot, kände livet som pulserade inom trädet.

 En gren fastnade lätt i hennes hår.

 Det kändes som en fråga.

 Utmattad lutade hon pannan mot stammen och skrek.

 I ett långt fult sprucket skrik ylade hon ut all sin förtvivlan.

 Hon skrek tills hon inte orkade mer,

 sedan sjönk hon ner på marken.

 Kröp ihop vid trädets fot och grät stilla.

 Regnet plaskade ner,

 smekte henne över kinderna och viskade sakta Gråt du vännen.

 Det blir bättre sedan. Ängeln grät.

 

Vad var det den äldste sade?
- "Ni känner smärta starkare än människorna.

 Smärta, sorg och svek. ....Det är er lott."
Svek, var ordet. Hon var sviken.

Sedan han såg dagsljus för första gången hade hon varit med honom.

 Suttit vid hans axel, vakat över hans fotsteg,

 stått vid hans sängkant på natten.

 När han lekte som barn och snavade var hon grästuvan

 som mildrade hans fall.

 När han sov var det hon som höll demonerna borta.

 När han var olycklig och grät kände hon hans smärta,

 det var hon som torkade hans tårar och lyfte hans haka upp

 för att trotsa världen.
Hon hade vetat att den här dagen skulle komma.

 Dagen då han inte längre behövde henne.

 Att smärtan kunde vara så stark kunde hon aldrig tänka sig.
Hon hade trott att det var annorlunda för henne.

 Hon hade älskat honom, älskat såsom ingen människa kan älska.

 Utan att ifrågasätta, villkorslöst älskade hon honom.

 Han var allt hon hade, och hon älskade honom så att det gjorde ont.

 Hon stod vid hans sängkant när han sov och såg på honom.

 Hon var nöjd med det lilla,

 visste att hon aldrig skulle få röra vid honom,

 se honom lysa upp när hon kom gående,

 känna hans hud mot hennes egen.

 Han visste inte att hon fanns.

 Ändå såg han henne, i sina drömmar, i sitt undermedvetna.

 När han var barn fanns hon bara som en vag känsla,

 hans hemliga vän som de vuxna inte förstod.

 Ändå hade de ju själva varit barn en gång.

 Så snabbt går det att glömma sin ängel.

Ju äldre han blev, desto tydligare blev hon.

 Han kallade henne sin drömflicka,

 och skrev dikter och sånger ämnade åt just henne.

 Hon satt lycklig och såg på,

 gjorde sig så synlig hon kunde

 för att hjälpa honom formulera sin tanke.

 Kanske, tänkte hon, kanske jag inte behöver mista honom.

 Kanske han ser mig. En vacker dag ser han mig.

 

Så kom då svekets dag. Hon kände det inom sig, något brast.

 Bandet som höll dem samman gick sönder,

 och hon blev liggande naken och utblottad i förtvivlans mörker.

 Det hände henne då, som alla andra.

 Hennes människa hade funnit sin kärlek.

 Han behövde henne inte längre,

 hade tagit klivet in i de vuxnas värld och kunde aldrig gå tillbaka.

 Ett svek så stort att människor inte förstår det.

 Att bli bortkastad, slängd åt sidan, bortglömda,

 det är änglarnas lott.

 

Hon kom tillbaka in i världen, var synlig som en människa.

 Hon sprang för att glömma, men fick bara fler minnen.

 Pojken hon kysste hade glömt sin ängel för länge sedan.

 Hon kysste honom för att alla, även änglar,

 har ett behov av att känna sig älskade.

 Men i honom kände hon igen samma svek,

 det svek hon försökte glömma.
- "Människor glömmer så lätt. Varför är jag ingen människa?"

 

Hon somnade, sov för första gången.

 En ängel får inte sova, men en sviken ängel har inga regler.

 Hon vaknade till en vacker morgon, men märkte den inte.

 I hennes hjärta fanns ett tomrum.

 Hennes människa behövde henne inte längre,

 han hade stött ut henne,

 men han behöll ändå en bit av hennes hjärta.

 Orättvisan gjorde henne arg, vansinnig.

 Han tog en bit av mitt hjärta.

 Hur ska jag någonsin kunna älska igen?

 Jag kan inte ge mer!

 
Förtvivlan tog henne åter, men hon grät inte mer.

 Hon hade inga tårar kvar.
Hon steg upp, och började gå.

 Hon gick genom hela staden,

 en ensam sorgsen skugga bland alla människor.

 En eller två lade märke till den vackra flickan,

 men glömde henne fort.

 Änglar försvinner snabbt ur människors minne.

 De hon rörde vid kände lycka, oförklarlig lycka,

 men själv kände hon bara allt djupare sorg.

 Änglar kan inte ta, bara ge,

 och ju mer de ger desto mindre finns det kvar.

 

Vad var det den äldste sa?
- "Människor har inte lätt för att ge, och änglar ger utan att fråga.

 Ni ger, och får inget tillbaka... Det är er lott."

 

Ängeln gick. Hon gick i dagar, veckor.

 Runt, runt i staden,

 och människorna i hennes närhet fick det lite lättare,

 blev lite lyckligare. Ingen såg henne.

 Hon var synlig liksom en människa

 men ingen kunde minnas att de hade sett henne.

 Hon var ensam, så ensam som bara änglar kan vara.
Hon sov ofta och länge, i parker där hon kände närheten till naturen.

 Ingen stoppade henne, hur stoppar man någon som inte finns,

 som man inte kan minnas?

 Träden skyddade henne som hon en gång skyddade sin människa.

 De viskade i hennes öra om bättre tider,

 om lycka och om den som skulle läka hennes sår.

 

En ny morgon vaknade, och en kyss landade på hennes kind.

 Försiktigt öppnade hon sina ögon.

 Hon såg ett vackert ansikte, vars ögon var speglar av hennes egna.
- "Försvinn, människobarn. Gå.

 Du glömmer mig ändå så fort du vänder mig ryggen."
Han log mot henne. Hon avskydde det leendet.

 Hur kan han le när världen är i två bitar?
- "Du tar fel. Jag glömmer inte lätt, och dig minst av allt.

 Men jag tror att jag kan hjälpa dig att glömma.

 Jag vet vad du går igenom, och jag vet vem som kan läka dig.

 Om du vill och vågar, kan du läka mig också."
Det var inte en kyss som landade på hans kind,

 utan ett slag, hårt slog hon honom.

 De vackra orden gjorde henne ursinnig. Hur vågar han?

 Jag tänker inte bli sviken igen.

Han stod upp. Nu går han, tänkte hon,

 nu går han och jag vill ju att han skall stanna.

 Hon vände bort sitt ansikte, gömde tårarna.
- "Kom," sade han. "Kom med mig."
Förundrad stod hon upp, tog handen som räcktes henne.

 Hon såg upp i ögonen som var så lika hennes egna.
- "Även jag blev sviken en gång."
Plötsligt förstod hon, och när han log mot henne log hon tillbaka.

 

Tillsammans gick de, bort från smärtan och tvivlet.

 Människor stannade och såg på det vackra paret,

 följde dem med blicken, och när de hade gått utom synhåll

 fanns de fortfarande kvar i människors minnen,

 som en bild från paradiset.

 Tillsammans skulle de utföra underverk,

 bringa lycka till alla som hade det svårt,

 för själva skulle de ha i överflöd.

Bara en ängel kan läka en av de sina,

 för änglar ger till varandra,

 och ingen kan ta emot och älska en gåva såsom änglar kan.

 

Vad var det den äldste sade?

 - "Ni känner smärta starkare än människorna.

 Smärta, sorg och svek, men även kärlek.

 Ingen kan älska som en ängel,

 och ingen kan vara så älskad som en ängel.

 Ni vet den sanna innebörden av ordet lycka,

 för ni har gått igenom allt för att komma dit.

 Det är er lott."

 

Av: Okänd.