Dikt av 80-årig kvinna.

 

Om jag kunde leva om mitt liv,
skulle jag försöka begå fler misstag.
Jag skulle slappna av,
bli mjukare,
jag skulle vara mer galen än jag har varit på denna färd.

Det är få saker jag skulle ta på allvar längre.
Jag skulle ta fler chanser,
jag skulle resa mer,
jag skulle bestiga fler berg,
jag skulle korsa fler floder,
och jag skulle titta på fler solnedgångar.
Jag skulle äta mer glass och inte så mycket bönor.
Jag skulle ha fler verkliga problem och färre inbillade.
Du förstår...

 

Jag var en av dessa som levde förebyggande och klokt och förnuftigt,
timme efter timme och dag efter dag.
Jo visst har jag haft mina ögonblick och om jag kunde

 leva om mitt liv skulle jag se till att uppleva många fler.
I själva verket skulle jag försöka att inte uppleva något annat,
bara ögonblick,
det ena efter det andra,
istället för att leva så många år i förväg.
Jag har varit en av dessa människor som aldrig gick

någonstans utan en termometer,
en varmvattenflaska,
gurgelvatten,
en regnrock och en fallskärm.

 

Om jag kunde leva om mitt liv skulle jag resa med lättare bagage,
mycket lättare,
än jag gjort i detta livet.
Jag skulle gå barfota tidigare på våren,
och jag skulle fortsätta gå barfota längre in på hösten.
Och jag skulle åka fler karuseller
och fånga fler snöflingor
och träffa fler människor
och plocka fler blommor,
och dansa mer.
Om jag kunde leva om mitt liv.
Men du förstår, det kan jag inte.

 

Av: Okänd.

 

Lycka är som en fjäril

 som när den jagas.

Alltid är utom räckhåll
men som om du lungt sätter dig

kan slå sig ner på dig.

Sagan om trollsländan.

 

Det är tyst och mörkt.

 Alla sover utom ugglan som har varit vaken hela natten.

 I den lilla dammen där sländorna ännu inte har fötts är det stilla,

 inte en vindfläkt krusar ytan på det svarta vattnet.

Sländorna som ligger där tillhör en art som bara lever en dag;

 på en dag ska de hinna växa upp,

 hitta en partner och bli föräldrar

 – och när solen sjunker bakom horisonten ska de dö.

 

Och solen, den sticker redan sina första morgontrötta

 strålar över horisonten.

 Överallt i de små äggen börjar sländorna sträcka på sig och gäspa stort. Sedan spricker äggen upp, ett efter ett,

 och sländorna klättrar ut.

 De vänder sig mot solen som värmer deras genomskinliga kroppar,

 av solens värme får de styrka och färg,

 och snart kan de flyga de iväg.

Men en slända ligger fortfarande kvar i sitt ägg

 och sträcker belåtet på sig.

 Solen värmer så skönt på hans rygg

 och det är alldeles för tidigt att stiga upp.

Åh, vad det är skönt att leva ändå,

 tänker han förnöjt och gäspar stort.

Just då knackar det på äggets vägg.

 Det är hans syster.

"Ska du inte stiga upp snart?" frågar hon.

 "Alla andra har stigit upp."

"Jaja", svarar han, "strax!"

Han sätter sig upp och gnuggar sömnen ur ögonen.

 Sedan öppnar han ett hål i väggen och klättrar ut.

 

Där ute surrar det av upptagna sländor överallt.

 Livet är kort och det är så mycket de ska göra.

 Ingen har tid att vila mer.

 Men den lilla sländan sträcker stolt på sina vingar.

 Solens värme gör att de får styrka och färg.

 Han slår ett par slag med vingarna i luften

 – och med ett surr flyger han iväg.

Det är underbart!

 Marken är grön och himlen är blå.

 Han är fri och stark och livet är härligt.

 Han gör en looping i luften och dyker ner över dammens vatten.

 Han stiger brant upp och dalar sakta ner – skrattar och jublar.

 Det är så roligt att flyga. Det är så härligt att leva.

 Han önskar att det aldrig tar slut.

Hela förmiddagen flyger han omkring och upptäcker världen och livet.

 Och då han landar bredvid sitt ägg är han redan vuxen,

 en man mitt i livet.

 

Runt om honom surras det och arbetas det lika mycket som förut.

 De flesta har redan börjat lägga ägg och arbetar

 med att göra det så bra som möjligt för de små.

 Några har inte funnit någon partner och är avundsjuka

 på dem som har gjort det och vill börja slåss.

Några par grälar, andra flyger förälskat förbi med djupa suckar.

 Ingen har tid att stanna upp och ta igen sig.

 Livet är kort och det är mycket som ska göras.

"Och vad gör du?" frågar en stor,

 stöddig slända med ett blått ansikte.

"Jag?" svarar vår lilla slända.

 "Ja, jag sitter och tänker på livet, på hur blå himlen är,

 och om det är havet som lånat sin färg åt himlen,

 eller om det är himlen som har lånat sin färg åt havet."

"Du var mig en konstig kuf", säger den stöddiga sländan.

 "Varför söker du inte en maka som kan föra dina larver vidare?

 Istället förspiller ditt liv på dumheter!"

"Jaja", svarar sländan, "det blir nog tid till det med.

 Men just nu ska jag ta mig en tupplur.

 Jag har haft så roligt idag och sett så mycket

 – nu vill jag vila mig en stund."

Och så lägger han sig på rygg med armarna bakom huvudet

 högst upp på ett litet grässtrå.

 Med en djup suck somnar han och sover sedan med ett nöjt

 leende på läpparna.

 

Sländan med det blå ansiktet skakar trött på huvudet

 mot den galna trollsländan.

 Sedan vänder han sig mot sina ägg.

 Han ser på dem med kärleksfull blick och lägger

 på lite mer skum så att de små inte ska frysa under natten.

 Så flyger han iväg till sin fru för att befrukta fler ägg.

 

Den lilla trollsländan fortsätter att sova.

 Han drömmer om himlen och det blå havet.

 När han vaknar är det redan kväll – solen sjunker sakta ner,

 och han har blivit gammal.

 Hans leder är stela och hans syn är svag.

 Men runt honom surras det jobbas det ännu.

 Alla har bråttom och vill lägga så många ägg

 som möjligt innan natten faller.

 

Ja, livet är kort och det är så mycket som ska göras.

 Ingen har tid att titta på den röda solen som stor

 och mäktig sjunker ner bakom horisonten.

 Ingen mer än trollsländan på sitt grässtrå.

 

När natten så kommer och mörkret lägger sig över dammens

 svarta vatten har det gått ännu en dag.

 Ännu en generation sländor har sett livet födas och bli gammalt

 – och nu ska de dö.

Men som tröst tänker de på äggen som de har lagt,

 och på alla de nya sländorna som ska få liv nästa dag,

 tack vare dem.

Så tänker de alla utom vår lilla slända,

 han som inte brydde sig om det som var så viktigt för de andra.

 Han har annat att tänka på.

Fram till honom kommer den stöddiga sländan

 som nu är gammal och svag och inte alls

 har ett blått ansikte utan ett grått!

 Han vänder sig upp mot grässtrået där sländan ligger

 med ansiktet mot natthimlen.

"Nå", säger han, "ångrar du dig inte nu?

 Inget har du gjort, och inget blir du hågkommen för!

 Vi andra har gjort så mycket, och du har ingenting!

 Ångrar du dig nu?"

Den lilla sländan vänder sig mot den stöddige

 med ett fridfullt och lyckligt ansikte.

 "Nej", säger han, "jag ångrar ingenting.

 Jag har gjort något som ingen av er andra har gjort."

"Jaså du", säger den stöddige trollsländan

 med det grå ansiktet och hostar svårt.

 "Och vad har du gjort då som är så märkvärdigt?"

Den lilla sländan vänder sig åter mot den stilla natthimlen

 och säger med lugn röst:

"Jag har sett den vackraste solnedgången i hela mitt liv.

 

Av: Okänd.

Sanningen.

 

En dag bestämde sig Gudarna för att skapa Universum.

 De skapade stjärnorna, solen, månen, haven, bergen,

 blommorna, molnen och människan.

 Slutligen skapade de sanningen.

 Men var skulle de gömma den för att inte människorna

 skulle finna den på en gång?

- Låt oss placera sanningen på toppen av det högsta berget,

 sa en av Gudarna.
- Nej, låt oss placera den på den mest avlägsna stjärnan, sa en annan.
- Låt oss gömma den i de mörkaste och djupaste avgrunderna,

 föreslog andra Gudar.

Slutligen sa den äldste och visaste Guden:
- Nej, vi ska gömma sanningen allra innerst i människans hjärta.

 Då kommer hon att söka efter den i hela Universum,

 utan att märka att hon hela tiden bär den inom sig.

 

Två änglar.

 

Två resande änglar som kom till en rik familj för att övernatta.
Familjen var hänsynslös och de fick inte sova i ett gästrum.
Istället placerades de i ett rum i en kall källare.

 När de skulle lägga sig såg den äldre ängeln

 ett hål i väggen och lagade det.
Då frågade den yngre ängeln varför hon lagade hålet.

 Hon svarade:
- "Saker är inte alltid sådana som man tror."

 

Nästa natt övernattade de i ett fattigt hus.

 Snälla husvärden delade sin middag med dem och de fick sova

 i deras sängar för att vila sig ordentligt.
När de vaknade nästa dag såg de husvärden och hans fru gråtande,
deras enda ko låg döende på ängen.
Den yngre ängeln var verkligen arg och frågade den äldre hur hon
kunde tillåta att någonting sådant kunde hända.

 Den elaka husvärden hade allting och du hjälpte honom ändå.

 Trots att den andre hade väldigt lite,

 delade han det med oss och du tillåter att hans enda ko dör.

 

Den äldre ängeln svarade:
- "Saker är inte alltid sådana som man tror.

 När vi var i den kalla källaren såg jag att det fanns guld

 i det hålet så jag lagade det för att han inte skulle kunna hitta guldet, eftersom han var så girig.

 Förra natten när vi sov i det fattiga huset kom dödens ängel

 för att hämta husvärdens fru, så jag gav honom kon istället."
Saker är inte alltid sådana som man tror.

 

Någon gång händer det saker som man är olycklig över

 

Tro att varje sådanhändelse är till din fördel.

 Med tiden kommer du att få veta...