Sagan om Haren och sköldpaddan.

 

Det var en gång en hare och en sköldpadda.

De bodde i Afrika i landet Somalia.

De brukade vara på en plats med mycket skugga.

 Där växte många olika blad och buskar och en bit därifrån låg en flod.

Haren skuttade omkring och lekte bland bladen och buskarna.

Han sprang hit och dit och smakade på så många olika växter,

 som han kunde hitta. Sköldpaddan letade lugnt reda på de blad han
kände till och åt upp dem.

– Oh, vad långsamt du kryper, sa haren till sköldpaddan.
- Jaså, tycker du det, sa sköldpaddan.
- Ja, du kommer ju ingen vart, så långsam som du är.
– Ja, men jag kommer dit jag vill, sa sköldpaddan.
- Äsch, du kan ju aldrig vara med i någon tävling.

 Du skulle alltid komma sist,
sa haren och skrattade och viftade med sina långa öron.
– Om du vill kan vi ordna en tävling och springa i kapp.

Den som kommer först i mål vinner, sa sköldpaddan.

- Det är jag med på, sa haren. Men jag vill att det ska gå riktigt till.

 Vi måste ha en jury, som bestämmer var start och mål är.

Juryn ska också säga vem som är vinnare.
Haren tänkte att det skulle vara roligt att bli vinnare.

Alla skulle hurra för honom.
Ok, sa sköldpaddan.

De bestämde att tävlingen skulle vara nästa dag på en plats som låg alldeles
nära floden. Ett lejon, en elefant och en giraff var med i juryn.

En liten apa skulle skrika startsignalen.

Starten var vid några träd och målet var kanten vid floden en bit därifrån.
Många djur hade kommit för att titta på tävlingen.

Alla tyckte att det var spännande att titta på tävlingen.
Djuren ställde upp sig utmed kapplöpningsbanan.

Juryn, det vill säga lejonet, elefanten och giraffen, stod i mitten.

 Det var viktigt att de kunde se allt.

Haren och sköldpaddan ställde upp sig bredvid varandra på startlinjen.

Haren skakade på sin långa öron.
– Det här blir en lätt match, tänkte han och tittade ner på sköldpaddan.

 Det räcker om jag startar lite senare.

Jag kan sova i början av tävlingen.

Jag behöver bara ta några skutt med mina långa ben, så är jag i mål.

Sköldpaddans såg mycket bestämd ut under sitt hårda skal.

Den lilla apan skrek startsignalen.

 

Haren tog några skutt och la
sig sen ner att vila bakom en buske.

Sköldpaddan började krypa så
fort han bara kunde. Han stannade inte och vilade en enda sekund.

Han kröp och kröp - upp på stenar och ner i gropar.

Ibland snubblade han och nästan välte på rygg.

Men han vände sig rätt igen och fortsatte och fortsatte mot målet.

Det gick inte så fort men målet kom långsamt närmare.

Djuren som stod och tittade på blev mycket förvånade.

De trodde inte att en sköldpadda kunde krypa så långt.

 Haren syntes inte till.

Alla djuren tyckte att det var fantastiskt att sköldpaddan

hade kommit så långt.

Nu hade han passerat mitten.

– Heja sköldpaddan, skrek de.

Heja, heja! Sköldpaddan kanske vinner.

De applåderade och skrek så högt att haren vaknade.

 Han hade somnat bakom sin buske.

Men nu blev det fart på honom.

 Han rusade upp och skuttade iväg mot målet.

Men sköldpaddan ökade hela tiden takten.

Varje gång han hörde hur djuren skrek och hejade på honom,

så kröp han lite fortare.

Haren skuttade och skuttade.
Nu var han nästan framme vid flodens kant och målet.

Men just då kröp sköldpaddan över mållinjen.

   Sköldpaddan är i mål! Sköldpaddan är vinnare!

    Hurra, hurra, ropade alla djuren.

 

Lejonet, som var ledare för
juryn, ropade högt så att alla hörde:
- Sköldpaddan har vunnit tävlingen. Haren har förlorat.

Giraffen och elefanten lyfte upp sköldpaddan.

 De lät honom dricka i floden och sedan bar de honom,

så att alla djuren kunde se vinnaren.

Den lilla apan gick bakom och viftade med ett stort palmblad,

så att sköldpaddan inte skulle vara så varm.

Alla djuren hurrade och gratulerade.

Alla var glada, men inte haren. Han hade varit så säker på att vinna.

 Han hade till och med struntat i att anstränga sig.

Men då kan det gå dåligt.
Man ska alltid göra sitt bästa.

Det kan gå bra även om man inte tror det.

 Den som försöker kan vinna.

Den här sagan vill berätta om det.

  

Maila mig om ni vill ha materialet.

mariaslekrum@live.se

 

Fästman och fästmö.

 

Snurran och bollen låg i en
låda tillsammans med andra leksaker,

och så sade snurran till bollen:

Skulle vi inte bli fästman och fästmö,

eftersom vi ändå ligger här
tillsammans i lådan?

 Men bollen, som var sydd av mjukt getskinn

och var lika inbilsk som en fin fröken,

ville icke svara på någonting sådant.

Följande dag kom den lille gossen,

som ägde leksakerna;

 han målade snurran med rött och gult

och slog ett mässingstift mitt i den;

det såg just ståtligt ut, då
snurran svängde omkring.

- Se på mig! sade den till bollen.

Vad säger ni nu?

Skulle vi inte bli fästman och fästmö?

Vi passa så bra för varandra: Ni hoppar och jag dansar!

 Lyckligare än vi två skulle ingen kunna bli!

- Ja så, tror ni det? sade bollen.

Ni vet förmodligen inte,

att min far och mor har varit getskinnstofflor

och att jag har en kork i kroppen på mig?

 

- Ja, men jag är av mahognyträ, sade snurran;

och borgmästaren har själv svarvat mig,

han har sin egen svarstol,
och det var honom ett stort nöje.

- Ja, kan man lita på det? sade bollen.

-Måtte jag aldrig mer få smaka piskan,

 om jag ljuger! sade snurran.

- Ni talar mycket vackert
för er själv! sade bollen;  men jag kan likväl inte,

 ty jag är så gott som till hälften förlovad,

med en svala; varje gång jag går till väders,

 sticker den ut huvudet ur boet och säger:

Vill ni? vill ni? och nu har jag sagt inom mig,

och det är så gott som en halv förlovning;

men jag lovar er, att jag aldrig skall glömma er.

- Ja, det var också en tröst!

- Sade snurran, och så talade de icke mer med varandra.

 

Den följande dagen blev bollen framtagen;

 snurran såg, hur den for högt upp i luften,

likt en fågel, så att man slutligen icke kunde se den.

 För varje gång, kom den tillbaka igen,

men gjorde alltid ett högt hopp, när den vidrörde marken;

 och detta kom sig antingen av längtan eller att den hade en kork i kroppen.
Den nionde gången kom bollen icke mera tillbaks;

 och gossen letade och letade, men borta var den.

- Jag vet nog var den är! suckade snurran.

Den är, i svalboet och är gift med svalan.

 

Ju mera snurran tänkte på det,

desto mer betagen blev hon i bollen;

just därför att snurran ej kunde få bollen,

tilltog kärleken; att bollen hade tagit en annan,

det var just det som var så retsamt;

och snurran dansade runt omkring och snurrade,

 men tänkte ständigt på bollen, som i tanken blev allt
vackrare och vackrare.

 

Sålunda gingo många år - och
så blev det en gammal kärlek.

Och snurran var icke längre ung.

Men så blev den en dag helt och hållet förgyld;

 aldrig hade den sett så bra ut;

den var nu en guldsnurra och hoppade,

 så att det surrade efter den.

 Jo, se det var något - men plötsligt hoppade

den för högt och - borta var den!

Man letade och letade, till och med nere i källaren;

 men den stod dock icke att finna.

 

Var, var den då?

 

Den hade hoppat ner i ett stuprör,

 där det låg allt möjligt, grenar, sopor och grus,

 som hade fallit ned ifrån takrännan.

- Jo, här ligger jag just snyggt!

Här kan förgyllningen snart försvinna,

och vad är det för patrask jag råkat i sällskap med?

Och så sneglade snurran på en lång gren,

 som var allt för nära avplockad, och på ett
underligt rundt ting, som såg ut som ett gammalt äpple;

 - men det var icke något äpple; utan en gammal boll,

som i många år hade legat uppe i takrännan

 och som vattnet hade sipprat igenom.

 

Gudskelov
att det åtminstone kommer en av ens gelikar,

 som man kan tala med! sade bollen och
betraktade den förgylda snurran.

 Jag är egentligen av getskinn,

 sydd av jungfruhänder och har en kork i kroppen,

 men det skulle ingen kunna se på mig.

Jag var nära att gifta mig med en svala,

men så föll jag i takrännan, och där har jag legat i fem år

och druckit vatten.

Det är en lång tid, må ni tro, för en jungfru!

Men snurran sade icke något;
den tänkte på sin gamla käresta,

och ju mera den hörde, desto tydligare blev det för den,

att det var hon.

Då kom pigan och skulle vända om säden.

 Hejsan, där är guldsnurran! sade hon.

Och snurran kom tillbaka
till rummet i stor aktning och ära,

men om bollen hörde man ingenting,

 och snurran pratade aldrig mera om sin gamla kärlek.

Kärleken förgår, då kärestan legat fem år

 i en takränna och druckit vatten;

ja, man känner alls icke igen henne,

när man träffar henne i stupröret.

   
Maila mig om ni vill ha materialet.

mariaslekrum@live.se

 

Vill ni ha materialet så maila mig.

mariaslekrum@live.se

Haren Harry.

 

Detta är Harry.

Han är en liten hare på ca 2 månader.

Han har kommit ifrån sin Mamma och sina syskon,

men det är inte så farligt, det skulle han ju göra iallafall ganska snart.

 

 Han träffar sorken Åke i ett grönsaksland.

Åke tänkte lära Harry vad man skall äta och vad man ska passa sig för.

 

Ät bara grönsaker säger Åke!
Och passa dig för räven.

Räven? Säger Harry! Vad är det?

Räven är en farligt och listigt djur som äter harar och sorkar sa Åke.

 

Samtidigt kom Mickel räv gående i grönsakslandet.

Han fick syn på Åke och Harry och försökte fånga dom.
Åke upptäckte Mickel och jagade ner Harry i ett sork hål.

Men när Åke skulle komma ner själv upptäckte dom att han var för tjock.

Åke hade ätit för mycket när han visade Harry vad man skulle äta.

 Harry tog tag i Åkes armar och drog och drog för att få ner Åke i hålet.

Och precis när Mickel kom fram kom Åke ner med ett stort plopp.

– Puh sa Åke.

Men nu gäller det att springa fort här ifrån.

Mickel kan börja gräva i öppningen. – Vart ska vi ta vägen?

Sa Harry som skakade av rädsla.

– Vi fortsätter i mina gångar så kan ha inte hitta oss sa Åke

 och började springa i väg genom gångarna.

Harry kunde höra att Mickel började gräva och samtidigt ropa

 in i hålet att dom skulle komma ut.

Men Åke fortsatte långt in i sina gångar.

Rätt som det var kom dom ut i solen och där kunde dom se

hur Mickel gick ifrån grönsakslandet med ett hängande huvud.

Tack! Sa Harry, Du räddade mitt liv!

Ingen orsak! Svarade Åke.

Men samtidigt tittade Harry åt andra hållet och såg en Söt Harflicka

sitta och gnaga på maskrosor.

– Vad är det där? Frågade Harry. Åke tittade och flinade.

– Det där är prickan gå fram och prata med henne!

Harry kunde inte låta bli, hon var ju så söt.

– Hej jag heter Harry! Sa Harry.

– Jag heter prickan! Sa prickan.
Vill du smaka.

Åke satt kvar och tittade på Harry och Prickan och sa för sig själv!

– Jaha dom blir ett fint par!

 

 

Hittade denna saga bland mina papper hemma är

och tyckte att den var så söt.

Vet inte vart den kommer ifrån.

 

Uppdaterad 11 09 27

Men nu vet jag vart den kom ifrån

min dotter och make hade suttit tillsammans och klurat

på denna saga till mig.

Visst är dom snäll och go.

Text av min dotter och make.

Bilder från Goggel.

 

  

Maila mig om ni vill ha materialet.

mariaslekrum@live.se

Lillans kattresa.

Text och bild : av Ivar Arosenius

 

1.Lillan gick på vägen ut,
Mötte där en katt,
Blev så rädd så att
Hon hävde upp ett tjut.

 

2. Katten sade: Jam,

Jag är snäll och tam,
Jag är snäll och inte stygg,
Du får åka på min rygg!

 

3. Lillan satt sej genast opp.
Det bar av uti galopp.
Lillan var så gla, så gla.
Katten sprang så bra, så bra.

 

4. Snart så mötte dom en tupp
Lillan skrek: Se upp, se upp!

 

5. Och han blev så rädd och sprang
Hemåt till sin tuppmadam.

 

6. Sedan mötte dom en gris,
Han blev skrämd på samma vis.

 

7. Och han blev så rädd, så rädd,
Kröp ner uti sin grisebädd.

 

8. Sedan mötte dom en gås.
Han blev lika rädd förstås.

 

9. Han blev så rädd, så han blev blek,
Och sträckte på sin hals och skrek.

 

10. Sedan kom dom till en å,
Katten sam med lillan på.
Fiskarna i vattnet sam
Mycket rädda om varann.

 

11. Lillan hon kom snart i land
Plocka´ blommorna på strand.

 

12. Sedan mötte dom en ko
Det blev farligt må ni tro.
Kon den ropte möh och sprang
Rakt mot katt och lilla fram.
Men lillan slog med piskan, klask.
Kon, den fick så mycket dask.

 

13. Se´n mötte dom en krokodil.
Katten sprang liksom en pil.

Den ville äta lillan opp,
Men katten rädda´ lillans kropp.
Ty katten sprang så fort, så att
Ingen kunde få den fatt.

 

14. Krokodilen grät så mången tår,
Han led utav en hunger svår.
Men lillan skratta´ och va´ gla,
Att den ej kunde lillan ta.

 

15. Sedan mötte dom en häst,
Han var klädd i blommig väst.

Stövlar hade han också,
Men svansen den var inget på.

 

 16. Sedan mötte dom en kalv,
Han blev så rädd så att han skalv.

En gubbe kom med näsa blå
Och han var klädd i kallikå.
Han var så hemsk, så ful och stor
Så katt och lilla skrek på mor

 

17. Men katten satt i väg i språng
Och gubbens näsa blev så lång.

 

18. Sedan kom dom till en sta,
Där stod husen ra i ra.

 

19. En polis gick av och ann.
Blanka knappar hade han.

Och hans kläder dom var blå
Och han var så viktig så.

 

20. Se´n fick dom se en fru så skön
Klädd uti en klänning grön.

 

21. Och uti en droska satt
Kungen själv så trött och matt.
Två lakejer stodo bak,
Kusken satt på droskans tak.
Fyra hästar drogo brått
Droskan hem till kungens slott.

 

 22. Katten sprang så fort, så fort
Ända fram till slottets port.
Katt och lilla stod och neg,
När kungen ut ur droskan steg.
Och när han fick lillan se
Blev hans mun så gla´ och bre´.

 

23. Och han sa till en lakej:

Hör du, Karlsson, skynda dej
Och gå efter något gott
Saft och kakor och kompott.

Lakejen sprang i slottet in
Och kom tillbaka som en vind
Med saft och kakor och kompott
Och mycket annat smått och gott.

 Lillan mumsa med besked,
Katten han fick smaka med.

 

24. Och dom blev så mätta så
Dom inte orkade gå.

 

25. Katten åt så att han sprack,

Lillan skrek och ropte ack!

 

26. Men kungen trösta´na och sa:
Vi ska göra katten bra.
Och en skräddare kom strax
Med en nål och tråd och sax.
Och han började att sy,
Katten skrek i himlens sky.

 

27. Men snart så var han frisk och kry,
Precis som om han varit ny.

 

28. Och dom var så glada så.
Nu kunde katten åter gå,
Och så sade dom adjö
Katten sprang så han blev rö.

 

29. Och så kom dom hem till mor.
Där blev glädjen mycket stor.
Men dom var så trötta så
Dom genast somna bägge två.
Och de sova nu så gott
Efter allt de genomgått.

 

                        

Denna saga hat-älskade jag när jag var liten.

Kanske var i 6-års åldern när jag fick den.

 

Nu älskar jag den.

 

Maila mig om materialet.

mariaslekrum@live.se