Pojkarna Igelkotts vinterskor.

 

Det var en gång för länge sen en Igelkotts mamma

 och Igelkotts pappa som hade tio bråkiga pojkar.

Och det var minsann inte så lätt alla gånger.

Om det bara hade varit fyra,
fem stycken som i vanliga igelkotts familjer.

 Då hade det ju gått an.

Men TIO.

 

Stackars mamma Igelkott, hon arbetade från morgon till kväll,

och igelkottspappa hjälpte henne.

Fast ibland satt han förstås och tittade på sport-TV.

Det tycker många igelkottspappor om att göra.

Igelkottsmamma fick aldrig vila sig.

Hela dagarna måste hon borsta piggpälsar

och snyta trynen på alla pojkarna.

Och försöka att lära dem ett gott igelkott uppförande.

 

Hela sommaren hade igelkottspojkarna sprungit barfota i backarna.

Men nu var det höst, och kallt och blött och ruskigt.

Varenda dag blev det våta fötter snuva och hosta,

 och fru Igelkott måste hela tiden koka fläderte åt alla tio

och ge dem granhost-tabletter.

Det var tydligt att pojkarna måste ha SKOR, innan vintern kom.

Men skor till tio pojkar med fyra tassar var,

det blev – låt mej se – mamma Igelkott räknade och räknade

och fick det till fyra tusen först.

 Nej det kan inte vara sant,

 så hon räknade en gång till och då blev det fyrtio och det var ju riktigt.

Men FYRTIO skor!

Var skulle hon få dem ifrån.

Håhåjaja, ett sånt bekymmer.

Så här många är fyrtio skor!

Du kan räkna dem själv.

 

Efter många funderingar tog hon fram ett ormskinn,

som hon hade undanlagt i sina gömmor.

Hon knöt en varm schal om huvudet,

 tog skinnet och gick på besök till haren.

 Han låg och viftade med öronen bland buskarna i skogsbrynet.

Vill du gnaga till fyrtio igelkott pojkskor av det här skinnet

åt mina tio pojkar till i morgon? Bad hon.

Jo vars, sa haren och lovade att det skulle han göra.

Och kvällen därpå kom han också till igelkottarnas bostad

med en bunt tillgnagda skinn under armen.

Det räckte bara till tjugo skor, sa han lite ursäcktande,

 men dina pojkar får väl lära sig att gå på två ben som människorna gör.

 

Ja, fru Igelkott tackade så mycket för hjälpen,

tog skinnen och lunkade iväg till hackspetten,

som satt och trummade på en trädstam.

Vill du pligga ( pligga = spika ihop som man gjorde förr )

dom här skorna åt mina igelkott pojkar? Bad hon.

Och visst, visst – det gjorde hackspetten gärna.

Det ska gå som en dans, kom igen i morrrrgon,

sa han med en extra trumvirvel.

Men nästa dag talade han om
för fru igelkott att pliggarna hade tagit slut.

De räckte i alla fall till tio.

Tio skor – tio pojkar, det passar ju precis sa han.

Fru Igelkott kände sig i alla fall bekymrad.

En sko till varje pojke, hur skulle det räcka!

Kunde de kanske lära sig att gå på ETT ben var?

Hon tog vägen ned till ån och ropade på uttern,

som också strax dök upp vid stranden.

 

Snälla utter, bad hon artigt, vill du smörja mina tio igelkott pojkars skor

 med din vattentäta pälsolja, så att de får gå torra om tassarna i vinter?

Föralldel, sa uttern vänligt.

Fru Igelkott kan få hämta skorna i morgon kväll.

Men när hon kom dit nästa kväll fick hon reda på att uttern hade

 råkat tappa några skor i ån och inte fått tag på dem igen.

Det är i alla fal fem stycken kvar, sa han.

Du kan ju låta pojkarna turas om att använda dom.

Det var bara att tacka och gå.

Men igelkott mamman funderade bekymrat hela vägen hem

 på hur saken skulle kunna ordnas.

 

Väl hemkommen ropade hon på alla pojkarna:

Nicke Ticke Pigge Tagge Vicke

Mucke Kotte Knutte Putte och Lunkentuss!!!!!!

-Nu ska ni allihop lära er att gå på FEM ben!

Ja, det var pojkarna genast med på.

Men VILKA fem ben.

Två av Knuttes och tre av
Pigges? Det blir fem.

Eller Kottes alla fyra och ett av Puttes? Det blir också fem.

Tre Nickeben kanske och två Vickeben?

Det blev ett pipande och skrikande och funderande,

så att vem som helst skulle bli yr i huvudet.

Och så många ben föreslogs och provades,

att både mamma Igelkott och alla tio pojkarna blev alldeles
uttröttade till sist.

Jag tror att vi sover på saken, sa igelkott pappan,

som blivit trött av att bara se på.

Och så sa de god natt till varandra.

God natt och sov så gott!

Sedan gick de till sängs och somnade sött.

Och de sov, så de sov, så de FÖRSOV sig nästa dag,

både pappa, mamma och alla pojkarna.

De sov hela måndagen och tisdagen med,

 ja onsdag och torsdag var det likadant.

Både natt och dag snusades
det i godan ro hemma hos igelkottarna.

Ja, VET NI VAD!

De vaknade inte förrän nästa VÅR.

Mamma Igelkott hade alldeles glömt bort

att alla igelkottar sover VINTERSÖMN,

och att de inte alls behöver några skor.

FÖR NÄR DE VAKNAR OM VÅREN

ÄR DET TID ATT SPRINGA BARFOTA IGEN!!!

      

 Maila mig om man vill ha materialet.

mariaslekrum@live.se

Ja, då har man slagit sig på författarskapet då.

Ett gott försök iallafall sen får ni uttala er om det är bra eller inte:)

Enligt mig så gick det väl så där.

 

Den oroliga lövet.

 

Det var en gång ett litet
löv som började sucka och gråta,

när den milda vinden drog fram.

Och kvisten frågade:
"Vad är det, lila löv?"

Och lövet sa:

"Vinden berättade att
det en dag skulle blåsa

så att jag skulle ramla ner
och dö på marken”.

Kvisten berättade för grenen
som han växte på,

och grenen berättade det för trädet.

Och när trädet hörde det,

prasslade det till överallt,

och han skickade tillbaka orden till lövet.

"Var inte rädd.

Håll i hårt, och du skall inte gå förrän du vill."

 

Och lövet blev jätteglad och
trivdes jättebra där på grenen.

Varje gång trädet skakade
och rörde sig skakade grenarna

och den lilla kvisten och det lilla lövet
dansade upp och ner muntert,

som om ingenting någonsin
skulle kunna få den att ramla av.

 

Och så lövet hela sommaren
och till slut så var det oktober.

Och när de ljusa dagarna av hösten kom och

så såg det lilla lövet att alla löven runt omkring blev så vackra.

En del var gula och lite rosenrött, och några randiga med flera färger.

Lövet frågade trädet vad det betydde.

Och trädet sa:

 "Alla dessa blad är redo att flyga iväg,

och de har fått dessa vackra färger på grund av glädje."

 

Det lilla lövet ville också få så där fina färger,

och började växa sig mycket vacker, och när det var
mycket åt det guldiga hållet i färgen såg lövet

att trädets grenar hade inga
ljusa färger kvar, så lövet frågade:

"Men grenar! varför är
du så brun i färgen och vi i guld?"

 

"Vi måste fortsätta vårt arbete,

för vårt liv är inte över – men dina arbetsuppgifter är över", sade grenarna.

Just då kom en liten vindpust och lövet släppte taget,

utan att tänka på det, och vinden tog den och
vände den i luften om och om igen,

och virvlade det som en gnista av eld i luften,

och sedan föll det försiktigt ner under kanten på staketet,

bland hundratals andra löv, och föll i en dröm,

och lövet har aldrig vaknat upp och talat om vad han drömde om.

 

    Text: Maria Ersson.

Bilder: Goggel.

         

Av: Okänd.

 

Maila mig om man vill ha materialet.

mariaslekrum@live.se

 

DEN LÅNGÖRADE KANINEN.

Från en liten pixibok.

Text: Marie Paula Armand och Carlos Busquet.

 

1. Kaninen Flop är ledsen
för att han hade så långa öron.

För en kanin är det normalt,
men Flops var alltför långa.

Han skulle gärna vilja gömma
dem, men hur gör man det?

- Om jag skulle klippa av
dem sa han plötsligt.

 

2. Han ropade på sin vän Jocke.

- Hör du, säger han upphetsat.

Här har du en sax.

Vill du klippa av dom här
löjliga öronen på mig!

Jocke ska just till att
börja klippa av öronen, men vid

första klippet hoppar Flop högt.

- AJ, SLUTA!! ropar han .
Det gör ont.

 

3. Med plåster på örat
vandrar Flop sorgsen i skogen.

Kom och lek med oss,
föreslår de andra kaninerna för att

muntra upp honom.

De sätter i gång med att leka kurra gömma och Flop som har

tröstat sig en aning gömmer sig bakom en buske.

 

4. Han anar inte att hans
öron förråder honom. För dom

sticker upp över busken!

Naturligtvis hittas han
genast och börjar gråta.

- Det är bara för att jag
har så långa öron ropar han olyckligt.

 

5. För att trösta honom säger Jocke:

- Följ med mig så ska jag
visa dig ett stort morotsland.

- Toppen! Morötter, jag älskar morötter säger Flop.

- Vi måste vara försiktiga,
säger Jocke för bonden har ett gevär.

 

6. Här är dom nu i morotslandet.

Flop kan inte se sig mätt på läckerheterna.

Han rycker upp några morötter och tuggar glupskt.

- Så jättegott

Men bonden har fått syn på Flops öron.

Han tar sitt gevär och skjuter.

 

7. Men han sköt bara i
luften för att skrämma bort kaninerna.

Flop och Jocke blev jätterädda och sprang därifrån

allt vad dom orkade.

Dom sprang mot ett dike fullt av gegga.

Jocke tog ett stort skutt över det,

 men Flop missade och ramlade rakt ner i geggan,

 han sjönk så det var bara öronen som stack upp.

 

8. Jocke fortsatte att
springa, och när han vände sig om

upptäckte han att Flop var borta.

Han smög tillbaka, för han
var rädd för att möta bonden igen.

Så såg han Flops öron sticka upp ur diket.

Han tog tag i dem och drog upp Flop.

Tacka dina öron Flop.

De har räddat livet på dig.

Utan dem hade jag aldrig hittat dig.

 

9. Sen dess tycker Flop inte
längre illa om sina långa öron.

Och nu han har lärt sig att
fälla ner dem när det behövs.

 

Maila mig om man vill ha bilderna till sagan.

mariaslekrum@live.se

 

Tummelisa.

 

Det var en gång en hustru,
som så gärna ville ha sig ett litet barn,

men hon visste inte hur hon skulle få
det, så hon gick till en gammal häxa och sade till henne:

- Jag skulle så innerligt gärna vilja ha ett litet barn ;

vill du inte säga mig, hur jag skall få ett?

- Jo, det skall nog gå för sig, sade häxan.

Här har du ett bjuggkorn, som är av ett helt annat slag än det,

som gror på bondens åker eller som hönsen får att äta;

lägg det i en blomkruka, så skall du få se någonting.

- Tack skall du ha! sade hustrun, g

av häxan några slantar och gick därpå hem och satte ner bjuggkornet,
och strax växte en stor, vacker blomma;

den såg ut som en tulpan, men bladen slöt sig tätt ihop,

som om den ännu inte stått i knopp.

- Det var en fager blomma! sade hustrun och kysste henne

 på de vackra röda och gula bladen;

men just som hon kysste henne, sprack blomman upp med en stark knall.

Det var en verklig tulpan,
det kunde man se; men mitt inne i blomman,

på den gröna stolen, satt en liten, liten flicka, så fin och käck;

och hon var icke mer än en tum lång och kallades därför Tummelisa.

 

Ett grant lackerat valnötsskal fick hon till vagga,

blå violblad var hennes madrasser och ett rosenblad hennes täcke.

Där sov hon om natten, men om dagen lekte hon på bordet,

där hustrun hade satt en tallrik,

omkring vilken hon hade lagt en hel krans med blommor,

som stack sina stjälkar ned i vattnet.

Här flöt ett stort tulpanblad, och på detta satt Tummelisa

och seglade från den ena sidan av tallriken till den andra

och hade två vita tagelstrån att ro med.

Det såg för näpet ut.
Hon kunde även sjunga, åh, så fint och käckt,

 att man aldrig här hade hört något, dylikt!

En natt, då hon låg i sin vackra säng,

 kom en otäck padda inhoppande genom fönstret,

på vilket en ruta var sönder.

 Paddan var så ful, stor och våt och hoppade rätt ned på bordet,

 där Tummelisa låg och sov under det röda rosenbladet.

- Det vore en vacker hustru åt min son! sade paddan,

och så tog hon valnötsskalet, där Tummelisa låg, och sov,

 och hoppade med henne genom rutan ned i trädgården.

Där rann en stor, bred å; men vid stranden var det sumpigt och gyttjigt, och
där bodde paddan med sin son.

 Hu! även han var stygg och ful och liknade fullkomligt sin mor.

Koax, koax, brecke-ke-kex! var allt, som han kunde säga,

då han fick se den lilla käcka flickan i valnötsskalet.

- Prata inte så högt, ty då vaknar hon! sade den gamla paddan.

Hon skulle ännu kunna springa ifrån oss, ty hon är lätt som ett svandun.

 Vi ska sätta henne ut i ån på ett av de breda näckrosbladen;

det blir för henne, som är så liten och lätt, alldeles som en egen ö,

och då kan hon inte springa bort,

medan vi gör i ordning brudkammaren
under gyttjan, där vi ska bo.

-Ute i ån växte så många
näckrosor med sina breda, gröna blad,

vilket såg ut, som om de flöt på vattnet;

det blad, som var längst bort,

var även det allra största,
och dit ut simmade den gamla paddan

 och satte valnötsskalet med Tummelisa.

Den lilla stackaren vaknade tidigt på morgonen,

då hon såg, var hon var, började hon gråta så bittert ,

ty det var vatten på alla sidor om det stora, gröna bladet,

så att hon omöjligen kunde komma i land.

Den gamla paddan satt nere i gyttjan och prydde sitt rum med
säv och gula näckrosknoppar, så att där skulle bli riktigt fint åt den nya sonhustrun,

och simmade därefter med den fule sonen ut till bladet,

där Tummelisa stod de, ville hämta hennes vackra säng,

som skulle sättas upp i brudkammaren,

innan hon själv kom dit.

Den gamla paddan neg så djupt i vattnet för henne och sade:

- Här skall du få se min son; han skall bli din man,

och ni ska bo så trevligt nere i gyttjan.

- Koax, koax, brecke-ke-kex! var allt, hennes son kunde säga.

Så tog de den prydliga lilla sängen och simmade bort med den

 men Tummelisa satt alldeles ensam på det gröna bladet och grät,
ty hon ville inte bo hos den fula paddan

eller ha hennes fule son till man.

 De små fiskarna, som simmade nere i vattnet,

 hade säkert sett paddan och hört,

vad hon sagt; därför stack de upp huvudet och ville se den lilla flickan.

 Så snart de fick se henne, fann de henne så käck,

och det gjorde dem riktigt ont,

att hon skulle ned till den fula paddan.

Nej, det skulle då aldrig ske!

De flockade sig nere i vattnet runt omkring den gröna stjälken,

som höll fast bladet, som hon stod på,

dom gnagde av stjälken med tänderna,

och så flöt bladet nedåt ån, bort med Tummelisa, långt bort,

dit paddan ej kunde komma.

Tummelisa seglade förbi så många ställen,

och de små fåglarna satt i buskarna, såg på henne och sjöng:

Vilken käck liten jungfru!

Bladet åkte allt längre och längre bort med henne,

och tog Tummelisa utomlands.

En liten vacker, vit, fjäril flög runt omkring henne

och satte sig slutligen ned på bladet,

han tyckte så mycket om lilla Tummelisa, och hon var så nöjd och glad,

nu kunde paddan inte nå henne, och det var så vackert, d

är hon seglade; solen sken på vattnet,

och det var som strålande guld.

Så tog hon sitt skärp, band den ena ändan om fjärilen
och fäste den andra vid bladet;

det gled nu mycket fortare framåt,

hon stod ju på bladet.

I det samma kom en stor ollonborre flygande; han fick se henne,

slog ögonblickligen sin klor om hennes smärta midja

och flög upp i trädet med henne;

men det gröna bladet åkte nedåt ån och fjärilen flög med,

ty han var fastbunden vid bladet och kunde ej komma lös.

Gud, vad den stackars Tummelisa blev rädd,

då ollonborren flög upp i trädet med henne!

Men hon var likväl allra mest bedrövad över den vackra, vita fjärilen,

som hon hade bundit vid bladet; om han ej kunde komma lös,

måste han ju svälta ihjäl.

Men detta frågade ollonborren icke efter. H

an satt sig med henne på det största gröna bladet uppe i trädet,

gav henne honung av blommorna att äta och sade,

 att hon var så käck och fager, hur hon alls inte liknade en ollonborre.

Sedan kom alla de andra ollonborrarna, som bodde i trädet,

och gjorde visit; de såg på Tummelisa,

och ollonborrsfröknarna ryckte på spröten och sade:

Hon har ju inte mer än två ben!

Det ser för ynkligt ut! - Hon har inga spröt! sade de.

 - Hon är så smal om midjan!

Fy, hon ser ju alldeles ut som en människa!

Vad hon är ful! sade alla de kvinnliga ollonborrarna,

och ändå var Tummelisa så fager.

Och det tyckte också den ollonborre, som hade tagit henne;

men då alla de andra sade, att hon var ful,

 trodde han det slutligen också och ville alls icke ha henne,

utan hon kunde få bo, vart hon ville.

De flög nu ned från trädet med henne och
satte henne på en gåsört; där grät hon, därför att hon var så ful,

 att ollonborrarna icke ville ha henne, och ändå var hon den fagraste,

 man kunde tänka sig,

så fin och skär som det vackraste törnrosblad.

Under hela sommarn levde den stackars

Tummelisa alldeles ensam i den stora skogen.

Hon flätade sig en sänt av strån och hängde den under

ett stort kardborrblad, och så kunde det icke regna på henne;

hon petade honung; ur blommorna och åt,

 samt drack av daggen-, som varje morgon låg på bladen.

Sålunda sommar somhöst;

men nu kom vintern, den kalla, långa vintern.

Alla fåglarna, som hade sjungit så vackert
för henne, flögo sin väg, träden och blommorna vissnade,

det stora kardborrbladet,
under vilket hon hade bott, rullade ihop sig och blev endast en gul,

vissen stjälk, och hon frös så förfärligt, ty hennes kläder var sönderrivna,

och hon var själf så späd och liten, den stackars Tummelisa,

att hon visst måste komma att frysa ihjäl.

Det började att snöa, och varenda snöflinga,

som föll på henne, var som när man kastar en hel skovel på oss,

 ty vi äro stora, och hon var endast en tum lång.

Därpå svepte hon in sig i ett visset blad,

 men detta ville icke giva någon värme, och hon skalv av köld.

Strax utanför skogen, dit hon nu hade kommit, låg ett stort sädesfält,

men säden var för länge sedan borta,

och endast den nakna, torra stubben stack upp ur den frusna marken.

 Stubben var för henne alldeles som en stor skog att färdas igenom,

och vad hon skalv avköld!

Så kom hon till åkerråttans dörr, ett litet hål under sädesstubben.

 Där innanför bodde åkerråttan varmt och gott

och hade hela rummet fullt med säd,

ett vackert kök och skafferi.

Den stackars Tummelisa stälde sig innanför dörren,

lik en annan fattig tiggarflicka,

och bad om en liten bit av ett bjuggkorn,

ty hon hade på två dagar icke fått det allra ringaste att äta.

- Din lilla stackare, sade åkerråttan, ty hon var i själva verket

en god gammal åkerråtta, stig du in i mitt varma rum och ät med mig.

Eftersom hon nu tyckte rätt mycket om Tummelisa, sade hon:
- Du kan gärna stanna hos mig i vinter; men du skall hålla mitt rum
rent och fint och berätta historier för mig,
ty sådana tycker jag mycket om.
Och Tummelisa gjorde det som, den goda gamla åkerråttan begärde,
och mådde mycket gott hos henne.

- Nu få vi snart besök, sade åkerråttan; min granne brukar

 hälsa på hos mig en gång i veckan.

Han har det ännu bättre än jag,

har stora salar och går med en så vacker, svart sammetspäls.
Kunde du få honom till man, blev du väl försörjd. Men han är blind.

Du måste berätta honom de allra vackraste historier du kan.

Men detta brydde Tummelisa sig icke om; hon ville icke ha grannen,

 ty han var en mullvad.

Han kom och gjorde visit i sin svarta sammetspäls;

han var så rik och så lärd, sade åkerråttan;
hans bostad var också över tjugu gånger större än åkerråttans,

 och lärdom hade han;

men solen och de vackra blommorna kunde han alls icke tåla,

utan talade illa om dem, ty han hade aldrig sett dem.

Tummelisa måste sjunga för honom,

och hon sjöng både »Ollonborre, flyg, flyg!» och andra visor,

och så blev mullvaden betagen i henne för den vackra röstens skull;

men han sade ingenting, ty han var en så betänksam man.

Han hade nyligen grävt sig en lång gång under jorden

från sitt till deras hus, och där fick åkerråttan och
Tummelisa tillåtelse att spatsera så ofta de ville.

Men han bad dem icke bli rädda för den döda fågeln, som låg i gången;

det var en hel fågel med fjäder och näbb,

som sannolikt hade dött helt nyligen vid vinterns början

och blivit nedgrävd just där mullvaden hade gjort sin gång.

Mullvaden tog en bit murket trä i munnen,

ty det lyser ju som eld i mörkret,

och gick så förut och lyste i den långa, mörka gången.

Då de kom dit, där den döda fågeln låg,

satte mullvaden sin breda nos mot taket och stötte upp jorden, s

å' att det blev ett stort hål, som ljuset kunde skina ned igenom.

 Mitt på golvet låg en död svala, med de vackra vingarna
tätt tryckta mot sidorna och med benen och huvudet indragna under fjädrarna;

den stackars fågeln hade bestämt dött av köld.

Tummelisa kände sig så bedrövad för hans skull;

ty hon höll så mycket av alla de små vackra fåglarna;
de hade ju under hela sommarn sjungit och kvittrat så vackert för henne;

men mullvaden stötte till honom med sina korta ben och sade:

- Nu piper han inte längre!
Det måtte vara för eländigt att bli född till en liten fågel Gud ske lov,

att intet av mina barn blir det!

 En sådan där fågel har ju ingenting annat än sitt
qvivitt och måste svälta ihjäl under vintern.

- Ja, det må ni väl som en förståndig man säga, sade åkerråttan.

Vad har väl fågeln för allt sitt qvivitt, då vintern kommer?

Han måste svälta och frysa;

men det skall väl också vara så stort och rart!

Tummelisa sade ingenting;
men då de båda andra vände ryggen åt fågeln,

 lutade hon sig ned, sköt undan fjädrarna, som låg över hans huvud,

 och kysste honom på de tillslutna ögonen.

- Kanske var det han, som sjöng så vackert för mig i somras, tänkte hon.

 Vad han gjorde mig mycken glädje, den kära, vackra fågeln!

Mullvaden stoppade nu till hålet, genom vilket dagen lyste,

 och följde därefter damerna hem.

Men om natten kunde Tummelisa icke sova,

 och så steg hon upp ur sin säng och flätade av hö ett stort,

vackert täcke, och det bar hon ned och svepte omkring den döda
fågeln, samt lade mjuk bomull, som hon hade funnit i åkerråttans rum,

 på sidorna om fågeln, så att han skulle ligga varmt i den kalla jorden.

- Farväl, du vackra, lilla fågel! sade hon.

Farväl och tack för din vackra sång i somras,

då alla träden var så gröna och solen sken så varmt på oss!

Därpå lade hon sitt huvud mot fågelns bröst,

men blev i det samma helt förskräckt,

 ty det var alldeles som om någonting klappade där innanför:

Det var fågelns hjärta. Fågeln var icke död,

utan låg i dvala och hade nu blivit uppvärmd och fått liv igen.

Om hösten flyga alla svalorna bort till de varma länderna;

 men om någon fördröjer sig, fryser hon så,
att hon faller ned död och blir liggande där hon föll, och den kalla snön lägger sig ovan på.

Tummelisa riktigt skalv, så förskräckt hade hon blivit,

 ty fågeln var ju stor, mot henne,

som endast var en tum lång; men hon tog likväl mod till sig,

 lade bomullen tätare omkring den stackars svalan,

 hämtade ett krusmynta blad, som hon själv hade haft till täcke,
och lade det över fågelns huvud.

Den följande natten smög hon sig åter ned till honom,

 och nu var han riktigt vid liv igen, men så matt,

att han endast för ett kort ögonblick kunde öppna ögonen och se Tummelisa,

som stod med ett stycke lysved i handen,

ty någon annan lykta hade hon icke.

- Tack skall du ha, du käcka lilla barn! sade den sjuka svalan till henne.

Jag har blivit så skönt uppvärmd.
Snart får jag mina krafter igen och kan åter flyga ut i det varma solskenet.

- Ack, sade Tummelisa, det är så kallt ute, det snöar och är kallt!

Stanna du i din varma säng! Ja; skall nog se om dig.

Hon bar nu svalan i ett blomblad fram till vattnet,

och fågeln drack och berättade för henne,

 hur han hade sårat sin ena vinge på en törnbuske

och därför icke kunnat flyga så fort som de andra svalorna då de
var på väg till de varmare länderna,
och han sackade efter och hade till slut  fallit ned på marken;
men mera kunde han ej erinra sig och visste icke,

 hur han hade kommit dit.

Under hela vintern stannade han nu där nere,

 och Tummelisa var god emot honom och höll så mycket av honom;
men varken mullvaden eller åkerråttan fick veta det ringaste därom,

 ty de kunde alls icke tåla den stackars fattiga svalan.

Så snart våren kom och solvärmen trängde in i jorden,

sade svalan farväl till Tummelisa, vilken öppnade hålet,

som mullvaden hade gjort i taket.

Solen lyste så vackert in till dem, och svalan frågade,

om hon icke ville följa med; hon kunde sitta på hennes rygg,

 så skulle de flyga långt bort i den gröna skogen.

Men Tummelisa visste, att det skulle bedröva den gamla åkerråttan,

 ifall hon lämnade henne.

- Nej, jag kan inte, sade Tummelisa.

- Farväl, farväl, du goda, söta flicka! sade svalan och flög ut i solskenet.

Tummelisa såg efter fågeln, och tårarna kom i hennes ögonen,

ty hon höll så mycket av den stackars svalan.

- Qvivitt, qvivitt ! sjöng fågeln och flög in i den gröna skogen.

Tummelisa var så bedrövad.
Hon fick icke lov att gå ut i det varma solskenet;

säden, som var sådd på åkern över åkerråttans hus,

växte också högt i vädret, och det var en hel,

tät skog för den stackars lilla flickan, som ju bara var en tum lång.

- Nu skall du i sommar sy på din utstyrsel, sade åkerråttan till henne ;

ty nu hade grannen, den tråkiga mullvaden i den svarta sammetspälsen,

friat till henne. Du skall ha både ylle och linne.
Du skall ha båda att sitta och ligga på, då du blir mullvadens hustru.

Tummelisa måste spinna på sländan, och åkerråttan la fyra spindlar

till för att spinna och väva natt och dag.

Var afton kom mullvaden på visit och pratade då alltid om,

att när sommarn väl blev slut, skulle solen icke skina på långt när så varmt;

nu däremot brände hon ju jorden hård som en sten;

ja, när sommarn var slut, skulle bröllopet stå med Tummelisa;

men hon var alls icke glad och belåten,

ty hon kunde icke med den tråkiga mullvaden.

Var morgon, då solen gick upp, och var afton, då hon gick ned,

smög hon sig ut i dörren, och när så vinden skilde sädestopparna åt,

så att hon kunde se den blå himmeln, tänkte hon på,

hur ljust och vackert det var där ute, och önskade så innerligt,

 att hon åter skulle få se den kära svalan;
men denna kom aldrig mer tillbaka,

utan flög visst långt bort i den vackra, gröna skogen.

Då det nu blev höst, hade Tummelisa hela sin utstyrsel färdig.

- Om fyra veckor skall du stå brud, sade åkerråttan till henne.

 Men Tummelisa grät och sade, att hon icke ville ha den tråkiga mullvaden.

- Snick snack! sade åkerråttan. Var inte obstinat,

ty då biter jag dig med min vita, tand!

Det är ju en ståtlig man du får!

Hans svarta sammetspäls har inte själva drottningen maken till.

Han har fullt upp både i kök och källare.

 Tacka du din Gud för honom!

Så skulle de hålla bröllop.
Mullvaden hade redan kommit för att hämta Tummelisa;

hon skulle bo med honom djupt nere i jorden,

aldrig komma ut i den varma solen,

ty den kunde han icke tåla.

Det stackars barnet var så bedrövad,

 ty hon skulle nu säga farväl åt den vackra solen,

vilken hon dock hos åkerråttan hade fått stå och se på i dörren.

- Farväl, du klara sol! sade hon och sträckte armarna högt upp;

 hon gick till och med ett litet stycke från åkerråttans hus;

ty säden var nu bärgad, och här stod endast den torra stubben var.
Farväl, farväl ! sade hon och slog sina små armar omkring en liten röd blomma,
som stod där.

 Hälsa den kära svalan ifrån mig, om du ser henne!

- Qvivitt, qvivitt! lät det i det samma över hennes huvud; hon såg upp:

det var svalan, som just nu kom flygande förbi.

Så snart hon fick se Tummelisa, blev hon så glad,

och Tummelisa berättade för henne,

hur ogärna hon ville ha den stygga mullvaden till man och
att hon skulle bo djupt nere i jorden, där solen aldrig lyste.

Hon kunde icke låta bli att gråta, då hon tänkte på det.

- Nu kommer den kalla vintern, sade svalan;

 jag flyger långt bort till de varma länderna;

vill du inte följa med?

Du kan sitta på min rygg; bind dig bara fast med ditt skärp,

så flyger vi bort från den otäcka mullvaden och hans mörka boning,

 långt bort över bergen till de varma länderna,

där solen lyser vackrare än här och där det alltid är sommar

och vackra blommor. Följ med mig, du söta, lilla Tummelisa,
som räddade mitt liv, då jag låg förfrusen där nere i den mörka jordkällaren.

 

- Ja, jag vill följa med dig, sade Tummelisa

och satte sig upp på fågelns rygg, med fötterna på hans utbredda vingar,

band sitt skärp fast vid en av de starkaste fjädrarna,

och så flög svalan högt upp i luften,

över skog och över sjö, högt upp över de stora bergen,

där det alltid ligger snö; och Tummelisa frös i den kalla luften,

men så kröp hon in under fågelns varma fjädrar

och stack endast fram det lilla huvudet
för att se all denna härlighet under sig.

Så kom de till de varma länderna.

 Där sken solen mycket klarare än här;

himmeln var dubbelt så hög, och vid diken och hägnader

växte de vackraste gröna och blå vindruvor.

I skogarna hängde citroner och apelsiner,

luften doftade av myrten och krusmynta,

och på landsvägen sprang de vackra barnen och lekte med stora,

brokiga fjärilar.

Men svalan flög ännu längre bort, och det blev allt vackrare och vackrare.

Under de präktiga gröna träden vid den blå sjön stod

ett skinande vitt marmorslott från gamla tider,

och vinrankorna slingrade sig omkring de höga pelarna;

högst där uppe var många svalbon,

och i ett av dessa bodde svalan, som bar Tummelisa.

- Här är, mitt hus! sade svalan; men om du nu vill själv söka något

åt dig kanske en av de präktigaste blommorna,

som växa där nere, så skall jag sätta dig där, och du skall få det så rart,

som du själv kan önska dig.

- Det var härligt! sade hon och klappade i de små händerna.

Det låg en stor, vit marmorpelare, som hade fallit omkull

på marken och brustit i tre stycken;

men mellan dessa växte de vackraste stora, vita blommor.

Svalan flög ned med Tummelisa och satte henne på ett av de breda bladen;

men hur förvånad blev hon icke!

Där satt en liten man mitt i blomman, så vit och genomskinlig,

som om han varit av glas; den vackraste guldkrona hade han på huvudet,

och de vackraste fina vingarna på axlarna,

och själv var han icke större än Tummelisa.

Han var blommans ängel.

 I varje blomma bodde en sådan liten man eller kvinna;

men denne var kung över dem allesammans.

- Gud, vad han är vacker! viskade Tummelisa till svalan.

Den lille prinsen blev helt rädd för svalan,

ty hon var ju en riktig jättefågel mot honom,

som var så liten och späd;

men då han fick se Tummelisa blev han så glad:

hon var den allra vackraste flicka,  han hittills hade sett.

 Därför tog han guldkronan av sitt huvud och satte den på hennes,

frågade vad hon hette och om hon ville bli hans hustru,

 så skulle hon bliva drottning över alla blommorna,

Ja, det var minsann en man av annat slag än paddans son

och mullvaden med svarta sammetspälsen.

Hon sade därför ja till den vackre prinsen,

och från varje blomma kom en dam eller herre, så vackra,
att det var lust och glädje åt det; en gav Tummelisa en gåva,

men det bästa av allt var ett par vackra vingar av en stor, vit fluga;

de fästes på Tummelisas rygg,

 och nu kunde även hon flyga från blomma till blomma;

det var en sådan glädje, och svalan satt uppe i sitt bo och sjöng för dem

så gott hon kunde; men i hjärtat var hon likväl bedrövad,

ty hon höll så mycket av Tummelisa och skulle aldrig vilja skiljas ifrån henne.

- Du skall inte heta Tummelisa, sade blommans ängel till henne;

det är ett fult namn, och du är så vacker. Vi vill kalla dig Maja.

- Farväl, farväl! sade svalan och flög åter bort från

de varma länderna långt bort tillbaka till Danmark;

där hade hon ett litet bo över fönstret, där den mannen bor,

 som kan berätta sagor; för honom sjöng hon: qvivltt, qvivitt!

och därifrån har vi hela historien…

    

Maila mig om ni vill ha materialet.

mariaslekrum@live.se