Den tappre lille skräddaren.

 Av: Jacob och Wilhelm Grimm.

En vacker sommarmorgon satt en liten skräddare på sitt bord nära fönstret.

Han var på gott humör, han syr med all sin kraft.

En bondkvinna kom nere på gatan och ropade "God sylt till salu!

 God sylt till salu!"

Det lät bra tyckte den lilla skräddaren,

 så han stack ut sitt lilla huvud genom fönstret och skrek:

 "Kom hit, kära kvinna! Du kan sälja dina varor här!"

Kvinnan bar sin tunga korg uppför tre trappor till skräddaren,

 Som bad henne packa upp alla sina varor.

Han undersökte dem, och öppnade dem för att lukta på sylten.

Slutligen sade han:

 "Denna sylt ser bra ut.

Väg upp fyra gram åt mig,

 Så betalar jag en fjärdedel pund."

 Kvinnan, som hade hoppats på att göra en bra
försäljning, gav honom vad han bad om,

 sedan gick hon iväg arg och muttrade.

 

"Må Gud välsigna denna
sylt att ge mig hälsa och styrka",

 sa den lille skräddaren.

Sedan tog han en limpa bröd från sitt skåp,

så  skar han sig en stor bit och la på med sylt.

"Det kommer inte att smaka illa," sade han,

"men jag kommer att avsluta jackan innan jag tar en tugga."

Han lade brödet åt sidan och fortsatte sin sömnad,

 glatt gör han stygnen större och större.

 

 Under tiden doften av söt sylt steg bort till väggen

 där ett stort antal flugor satt.

Dom lockas av lukten,

och ett myller av dom bosatte sig på brödet.

"Hej! Vem bjuder in er?" sade den lilla skräddaren,

Och kör bort de objudna gästerna.

 Men, flugorna, som inte förstod svenska kunde inte avvisas,

och de kom tillbaka i ständigt ökande antal.

Slutligen, så förlorade han humöret, och nådde ett tygstycke och skrek,

"Vänta, nu ska jag ge igen på er!" Så slog han på dem utan nåd.

 När han backade och räknade fanns det inte mindre än sju

av dem som ligger död framför honom, med benen utsträckta.

"Så där?" sa han till sig själv, förvånad över hans eget mod.

 Hela staden skall höra om det här.

 

"Så han klipper fort ut en bit tyg som han sedan

broderar på med stora bokstäver,

 Slog sju med ett slag.

" Hela världen ska få höra om det här! "

 Och hans hjärta hoppade av glädje som en svans på en hund.

Skräddaren band banderollen runt hans kropp

och skulle nu ut i stora världen för han trodde att hans lilla verkstad
var för liten för att folk skulle höra om hans mod.

Innan han lämnar sitt hus så kollar han sig omkring efter

 något han kan ta med. Men han hittar bara en
gammal ostbit som han la i sin ficka.

Utanför stadsporten fann han
en fågel som han fångade i en buske.

Han tog vägen, som var lätt och smidig så han inte tröttnar. 

Vägen ledde honom uppför ett berg, och när han nådde toppen så
satt en stor jätte där, som såg sig belåtet omkring.

Den lilla skräddaren gick fram till honom glatt och sa:

 "God dag, kamrat.

Sitter du här och tittar ut på den vida världen?

Jag är på väg ut dit för att bevisa andra att jag är modig.

Vill du följa med mig?"

Jätten såg på skräddaren med förakt och sade:

 "Du din usling! Din eländiga karl!"

"Det säger du inte!" svarade den lille skräddaren.

Han knäpper upp rocken, och så visar han banderollen för jätten.

"Du kan läsa vilken typ av människa jag är."

Jätten läste Sju med ett slag,

och tänkte att skräddaren hade dödat sju män,

så han fick respekt för den lilla mannen.

 

 Men han ville sätta honom på prov,

så han plockade upp en sten
och kramade den med sin hand

tills vattnet droppade från den.

"Gör vad jag gjorde", sade jätten, "om du orkar."

"Är det allt?" sade den lilla skräddare.

"Det är en barnlek för någon som mig."

 Nå i fickan drog han ut den mjuka osten 

och kramade den tills vätskan rann från den.

 "Det var ännu bättre, var det inte?" sade han.

Jätten visste inte vad han skulle säga,

för han trodde inte den lille mannen.

Då jätten plockade upp en sten och kastade den så högt

 att det knappast kunde ses.

 "Nu, din lilla dvärg, gör om det."

"Ett bra kast", sa skräddaren, "men stenen föll tillbaka till jorden.

 

 Jag ska kasta en åt dig som inte kommer tillbaka."

så drog han ut fågeln, och kastade upp den i luften.

  Glad att vara fri, flög fågeln upp och iväg,
och kom inte tillbaks.

"Hur tyckte du om det, kamrat?" frågade skräddaren.

"Du kan kasta tillräckligt bra", sade jätten,

 men nu ska vi se om du kan göra någonting rätt”

 "Han ledde den lilla skräddaren till en mäktig ek

som hade huggits ner och låg på marken.

 Han sade , "Om du är stark nog,

 så hjälp mig bära det här trädet ut ur skogen."

 "Gärna", svarade den lille mannen.

 

"Du tar stammen på axeln, och jag skall bära grenar och kvistar.

 Trots allt, de är ju de tyngsta."

Jätten lyfte upp stammen på sin axel,

 men skräddaren satte sig på en gren,

och jätten, som inte kunde se bakom sig,

var tvungen att dra det långa trädet själv,

 med den lilla skräddaren som satt på toppen.

Glad och på gott humör, visslade han låten

"Det var tre skräddare som red ut till Gate",

 som bar ett träd som var en barnlek.

Efter att ha dragit det tunga trädet en bit så orkade inte jätten längre,
 och han ropade: "Jag måste släppa trädet nu."

Skräddaren hoppade av vigt,

tog tag i trädet med båda armarna,

som om han hade burit den, och sade till jätten,

"Du är en så stor karl, och du kan inte ens bära ett träd."

 

De gick tillsammans tills de kom till ett körsbärsträd.

 Jätten tog tag i trädtoppen där den mognaste
frukten hängde, böjde ner det och satt det i skräddaren hand,

 bjud honom att äta.

 Dock var den lilla skräddaren alldeles för
svag för att hålla trädet, och när jätten släppte taget, åkte trädet
upp, och kastade skräddaren upp i luften.

När han föll tillbaka till jorden, utan att skada sig, sa jätten:

"Vad?

 Du har inte tillräckligt med styrka för att
hålla den lilla grenen?"

"Det finns ingen brist på styrka", svarade den lille skräddaren.

 

"Tror du att det skulle vara ett problem för någon

 som dödade sju med ett slag?

 Jag hoppade över trädet eftersom jägarna skjuter där nere i borsten.

 Hoppa över det själv, om du kan."

Jätten gjorde ett försök,
men kunde inte komma över trädet och fastnade i grenarna.

Så den lilla skräddaren behöll övertaget även här.

Jätten sa: "Om du är en så modig karl, så följ med mig till vår grotta

och tillbringa natten med oss."

 Den lilla skräddaren var med på det och följde med honom.

 När de kom till grottan fanns det andra jättar där som
satt runt en eld.

Var och en hade ett rostat
får i sin hand och åt av den.

 Den lilla skräddaren tittade sig omkring och tänkte:

 "Det är mycket mer rymligt här än i min verkstad.

 Jätten visade honom en säng och sa till honom
att ligga ner och sova.

Den lilla skräddaren tyckte dock att sängen var för stor,

så istället för att ligga där så kröp han in i ett hörn.

Vid midnatt trodde jätten att den lilla skräddaren sov,

så han reste sig upp, tog en stor järnstång,

och med ett enda slag slog han sönder sängen i två delar.

Han trodde att han hade satt stopp för skräddaren.

 

Tidigt nästa morgon när jättarna gick in i skogen,

så hade de helt glömt bort den lilla skräddaren,

då han plötsligt närmade sig glatt och frimodigt.

 Av rädsla för att han skulle slå dem alla döda,

 sprang jättarna skräckslagna bort i all hast.

Den lilla skräddaren fortsatte sin väg, alltid efter hans spetsiga näsa.

 

Efter en lång vandring, kom
han till gården för ett kungligt palats,

och var väldigt trött,  så han lade sig ner i gräset och somnade.

Medan han låg där kom folk
och tittade på honom från alla sidor,

och de läste hans fana, Sju med ett slag.

"Åh", sade de,
"Undrar vad denna stora krigshjälte gör här?

 Han måste vara en mäktig herre."

De gick och rapporterade honom till konungen,

 tänkte att om kriget skulle bryta ut,

 skulle han vara en viktig och användbar man

som till varje pris inte bör tillåtas att gå någon annanstans.

 Kungen var nöjd med detta råd, och han sände en av sina
hovmän till den lilla skräddaren

för att erbjuda honom en anställning i armén,

så fort han vaknade.

 

Budbäraren stod där och väntade tills skräddaren

sträckte sina armar och ben och öppnade ögonen,

och sedan sa han sitt meddelande.

"Det är just därför jag kom hit", svarade den lille skräddaren.

 "Jag är redo att gå in i kungens tjänst."

 Därmed mottogs han med ära och gavs en särskild plats att leva.

Emellertid var soldaterna motståndare till den lilla skräddaren,

och önskade att han var tusen mil därifrån.

 "Vad kommer att hända", sade de till varandra:

 "Om vi ​​grälar med honom och han slår ut oss?

 Sju av oss kommer att falla med ett slag.

Människor som vi inte kan stå upp till det."

 

Så de kom fram till ett beslut,

och alla tillsammans gick de
till kungen och bad att bli fri från sitt jobb."

" Vi kan inte stå upp mot en man som dödar sju med ett slag."

Kungen tyckte det var tråkigt att han skulle förlora

alla sina trogna tjänare på grund av en man,

och han önskade att han aldrig hade sett honom.

Han skulle vilja bli av med honom,

men han vågade inte avskeda honom,

 eftersom han var rädd att han skulle döda honom

och allt hans folk och sedan ställa sig på den kungliga tronen.

 

 Han tänkte länge och hårt, och äntligen
hittade han ett svar.

 Han skickade ett meddelande till den lilla skräddaren,

 informerade honom om att eftersom han var en så stor krigshjälte

så skulle han ge honom ett erbjudande.

 I en skog i hans land bodde två jättar som
orsakade stora skador med rån, mord, plundring och mordbrand.

 Ingen kunde närma sig dem utan att placera sig i livsfara.

Om han kunde besegra och döda dessa två giganter,

 skulle kungen ge honom hans enda dotter till hustru

och halva hans kungarike för en hemgift.

 Dessutom skulle han få hundra ryttare med sig för stöd.

"Det är något för en man som mig," tänkte den lilla skräddare.."

 "Det är inte varje dag någon erbjuds en vacker prinsessa

och en halvt rike."

 

"Jag ska erövra jättarna, men jag behöver inte de hundra ryttarna.

Den som kan slå ner sju med ett enda slag har ingen anledning

att vara rädd för två."

 Den lilla skräddaren går iväg på sitt uppdrag,
och de hundra ryttarna följde med honom.

Vid kanten av skogen, sade han till dem:

"Ni stannar här. Jag ska ta hand om jättarna själv."

Han hoppade in i skogen, han tittade till vänster och till höger.

 Han såg snart de två giganterna.

 De låg och sov under ett träd,

 Snarkade så att grenarna böjdes upp och ner.

 Den lille skräddaren, fyllde båda fickorna med stenar

 och klättrade upp i trädet.

 

I mitten av trädet, gled han ut på en gren tills han

satt precis ovanför jättarna.

Han kastade sten en efter en på en av jättarnas gigantiska bröst.

 Under lång tid reagerar inte jätten, men till slut vaknar han till,

Knuffar till sin kamrat, och sade:

 "Varför slår du mig?"

"Jag slår dig inte."

De somnade igen och skräddaren

kastade en sten på den andra.

""Vad är detta?" sade den andre.

"Varför kastar du saker på mig?"

"Jag kastar inget på dig", svarade den första, muttrande.

De grälade ett tag, men eftersom de var trötta,

 gav sig bägge två, och de båda slöt ögonen igen.

 

Sedan började den lilla skräddaren sitt spel igen.

Han valde sin största sten, den kastade han på den
första jätten med all sin styrka för att slå honom i bröstet.

"Du är elak också!" ropade jätten,

 sedan hoppade han upp som en galning och sköt sin kamrat mot
trädet, tills det skakade.

Den andre betalade tillbaka i samma mynt,

och de blev så arga att de ryckte upp träd

och slog på varandra tills slutligen,

 på en och samma gång föll de båda till marken döda.

 

Sedan den lilla skräddaren hoppade ner. 

"Det är tur", sa han,  "att de inte drog upp
trädet där jag satt,

Eller så skulle jag fått hoppa in i ett annat träd som en ekorre.

 Men människor som jag är vig."

 

Han riktade sitt svärd och gav sig själv några bra slag mot bröstet

och gick sedan tillbaka till ryttarna och sade:

 "Arbetet avslutat. Jag avslutade båda, men det var svårt.

 I deras ilska de drog upp träd för försvara sig.

 Men det hjälpte inte dem, inte mot någon som mig

som dödar sju med ett slag."

"Är du inte sårad?" frågade ryttaren.

"Allt är okej", svarade skräddaren.

"De gjorde inte så mycket som böja ett av mina hårstrån."

Ingen ville tro på honom, så riddaren red in i skogen.

Där fann han jättarna simma i sitt eget blod,

 och runt dom låg träd huller om buller.

 

Den lilla skräddaren frågade
kungen om den utlovade belöningen,

 men han ångrade sitt löfte,

 och återigen började han tänka på ett sätt att
få hjälten därifrån.

 "Innan du får min dotter och halva kungariket", sade han,

 "du måste uppfylla ett hjältedåd.

 I skogen finns det en enhörning som orsakar mycket skada.

 Först måste du fånga den.

"Jag är ännu mindre rädd för en enhörning än jag var av två jättar.

Sju med ett slag, det är min grej."

 

Han tog ett rep och en yxa, och så gick han in i skogen.

Återigen sa han till dem som gick med honom att vänta bakom.

 Han behövde inte leta särskilt länge.

 Enhörningen dök snart upp och hoppade

mot skräddaren som om den ville spetsa honom på en gång.

"Försiktigt, försiktigt", sa skräddaren.

"Inte så fort."

 Han stannade, väntade tills djuret var mycket nära,

då hoppade han vigt bakom ett träd.

 

 Enhörningen sprang med alla krafter rakt in i trädet,

sticker sitt horn så hårt i stammen
att den inte hade tillräckligt

med styrka för att dra sig ut igen, och därmed så fångades den.

 "Nu har jag det lilla djuret", sa skräddaren, som kom fram bakom trädet.

Först band han repet runt enhörningen hals,

sedan skar han hornet ur trädet med yxan.

När allt var klart, ledde han bort djuret och förde den till kungen.

Kungen ville fortfarande inte ge honom den utlovade belöningen

och presenterade det tredje kravet.

 Före bröllopet skulle  skräddaren fånga ett vildsvin

som orsakade stora skador i skogen.

Jägaren skulle hjälpa honom.

"Gärna", sa skräddaren.

 "Det är en barnlek."

Han ville inte ta jägaren med in skogen, och jägaren var glad över det,

 för de hade stött på vildsvin innan och hade ingen lust att göra det igen.

När galten såg skräddaren sprang han mot honom

 med skummande mun och spetsiga tänder,

för att kasta honom till marken.

 Men hjälten sprang in i ett närliggande kapell,
sedan med ett språng så hoppade han tillbaka ut genom ett fönster.

Galten sprang in efter honom, men skräddaren sprang omkring utanför

och smällde igen dörren.

Så togs det rasande djuret till fånga,

 för den var för tung och klumpig för att hoppa ut genom fönstret.

Den lilla skräddaren kallade på jägaren.

De var tvungna att se den tagna galten med egna ögon.

 

Hjälten rapporteras till kungen,

som nu - om han ville eller inte –

var tvungen att hålla sitt löfte och ge honom hans dotter

och halva kungariket.

Om han hade vetat att det inte var en krigshjälte,

utan snarare en liten skräddare som står framför honom,

hade det varit ännu mer smärtsamt för honom.

 Bröllopet hölls alltså med stor ceremoni men med lite glädje

 och en  skräddare som blev kung.

kung som gjordes från en skräddare.

 

En tid senare den unga drottningen hörde en

 natt hur hennes man sade i en dröm,

"Pojk, gör en jacka åt mig, och byxor,

 eller jag slår dig i dina öron med en måttstock.

 Då förstod hon var den unge herrn hade kommit från.

 Nästa morgon berättade hon för sin far och bad honom att

hjälpa henne att bli av med mannen,

 som inget annat var än en skräddare.

Kungen tröstade henne och sade:

 "Ikväll lämnar du din sovrumdörr olåst.

Mina tjänare kommer att stå utanför,

och efter att han har somnat kommer de att gå in,

 binda honom och föra honom till ett fartyg som kommer

att ta honom långt härifrån."

 

Hustrun var nöjd med detta.

 Men konungens vapendragare hörde allt, som hade en förkärlek

för den unga herrn, och avslöjade hela handlingen för honom.

"Jag ska sätta stopp för det", sa den lille skräddaren.

Den kvällen gick han till
sängs med sin fru vid den vanliga tidpunkten.

 När hon trodde att han sov steg hon upp,

 öppnade dörren och gick sedan tillbaka till sängen.

Den lilla skräddaren, som
bara låtsades sova,

började gråta ut med en
tydlig röst,

"Pojk, gör en jacka åt
mig, och byxor,

eller jag slår dig i dina
öron med en måttstock!

Jag har slagit ner sju med
ett slag, dödade två jättar, samt ledde bort en
enhörning, och fångade ett vildsvin,

och jag ska vara rädda för
dem som står precis utanför sovrummet! "

När de som står utanför
hörde skräddaren säga detta,

de blev så överväldigad av
rädsla så att de sprang iväg,

som om den vilda horden var
bakom dem.

Ingen av dem vågade närma
sig honom någonsin igen.

Således den lilla skräddaren
var en kung,

och han förblev en kung så
länge han levde.

 

Bilder finns, maila mig

mariaslekrum@live.se

Den fåfänga musen.

Spansk folksaga.

 

Det var en gång en liten mus
som var mycket inbilsk.

En dag så städade musen sitthus,

när hon plötsligt på marken ser något som glimmar .... ett guldmynt.

Musen plockade upp den från
marken och började tänka vad hon skulle köpa av pengen.

 "Jag vet jag köper godis ... Nej.
Det går ju inte eftersom det kommer att förstöra mina tänder.  

Tja, jag köper kakor .... Nej, då får jag ont i magen.

” Jag vet jag köper en rosett som är röd till min svans."

 Musen höll sina pengar i fickan och gick till marknaden.

 Väl framme vid marknaden frågade hon affärsinnehavaren

om han hade en röd rosett. Hon köpte den och återvände till sitt hus.

Nästa dag när musen gjorde sig fin och satt på sig

den röda rosetten på svansen, gick hon ut på balkongen
och samtidigt så kom en åsna gående.

 

Åsnan säger:

- Hej musen, vad fin du är

-Kan du gifta dig med mig?
Musen frågar, och hur låter du på natten? 
Ija, IJA, sade åsnan 
 Och musen sa:
Nej, nej, då skrämmer du mig ...

Och åsnan återvände hem igen.

 

Det dröjde inte länge så kom en gris.

- Hej musen, vad fin du är

- Kan du gifta dig med mig?

 Musen frågar, hur låter du på natten?

Oinc oinc oinc, grymtade grisen med stolthet.

Och musen sa:
- Nej, nej, då skrämmer du mig ...
Och grisen går hem.

 

Då kom hunden.
- Hej musen, vad fin du är!

- Kan du gifta dig med mig?

Musen frågar, vad han säger på natten?

Råttan frågar, och vad säger du på natten?

 - Vov, vov, vov, skällde hunden med
säkerhet
Och musen sa:
- Nej, nej, då blir jag skrämd ...

Så lämnade musen med öronen mellan benen.

 

Sen visar sig tuppen och säger:

- Hej mus, vad fin du är!

- Vill du gifta dig med mig?

  Och den lilla musen svarade:

 "Nej jag vet inte säger musen, gör du något buller?"

Och tuppen säger, "Kuckeliku".

 "Åh nej, jag kan inte för jag gillar inte ljudet…”

Så tuppen tar en promenad hem igen.

 

Sedan på eftermiddagen kom ankan.
- Hej mus, vad fin du är!

- Vill du gifta dig med mig?

Musen frågar, gör du något ljud på natten?

 - Kvack, kvack, säger ankan sött.
- Nej, nej,  då skrämmer du mig ...

Och ankan tar samma väg tillbaks igen.

 

Det dröjde inte länge för en liten katt kom.

 Hej musen, vad fin du är

- Kan du gifta dig med mig?

Musen frågar, hur låter du på natten?

- Mjau, mjau, mjauuu spann katten mjukt.
Musen sa: "Ja, jag vill gifta mig med dig ,

och vakna av din vackra röst när jag vaknar", sa musen.

Och så gifte de sig en vacker vårdag.

Men när katten ska kyssa musen så såg hon

att katten såg så finurlig ut och tänkte att hon kommer att bli kattmat.

Så musen rusade iväg och katten fick

Söka sig middag någon helt annanstans.

 

Bilder finns, maila mig

mariaslekrum@live.se

Dummejöns.

 

Ute på landet låg en gammal herrgård,

och på den bodde en gammal herreman, som hade två söner,

vilka voro så qvicka, att hälften varit nog;

de ville fria till kungens dotter, och det kunde de våga,

ty hon hade låtit kungöra, att hon skulle taga till man den,

som hon funne kunna bäst tala för sig.

 

De två förberedde sig nu i åtta dagar,

det var den längsta tiden de hade på sig därtill,

men det var också nog, ty de hade förkunskaper, och de äro nyttiga.

Den ene kunde utantill hela latinska ordboken

och tre årgångar av stadens tidning,

och det både fram- och baklänges;

 den andre hade tagit kännedom om alla skråordningarna

och vad varje ålderman borde veta;

vidare kunde han samtala om staten, menade han,

och sedan förstod han även att brodera hängslen,

ty han var fin och fingerfärdig.

 

Jag får kungadottern! sade de båda två,

 och så gav deras fader dem var sin vacker häst ;

 han, som kunde ordboken och tidningarna,

 fick en kolsvart, och han, som var åldermansklok och broderade,

fick en mjölkvit, och så smorde de sig i mungiporna med levertran,

så att dessa skulle bliva mera smidiga.

 

Allt tjänstfolket var nere på gården för att se dem stiga till häst;

 i det samma kom den tredje brodern, ty det var tre,

men det var ingen, som räknade honom med såsom broder,

 ty han hade icke sådan lärdom som de två,

och honom kallade de bara Dummerjöns.

 

- Vart skolen I taga vägen,

efter som I ären klädda i helgdagsdrägten? frågade han.

- Till hovet för att prata åt oss kungadottern.

 Har du inte hört, vad som trummas ut över hela landet?

 Och så berättade de det för honom.

- Hejsan, då måste jag allt med! sade Dummerjöns,

och bröderne skrattade åt honom och redo åstad.

 

- Pappa, låt mig få en häst! ropade Dummerjöns.

Jag får en sådan lust att gifta mig.

 Tar hon mig, så tar hon mig, och tar hon mig inte,

 så tar jag henne i alla fall!

- Vad är det för prat! sade fadern.

Dig ger jag ingen häst.

Du kan ju inte tala! Nej, bröderne dina,

 det är ståtliga karlar.

- Kan jag inte få någon häst, sade Dummerjöns,

så tar jag getabocken; den är min egen,

och den kan godt bära mig.

Och så satte han sig grensle över getabocken,

 stack sina hälar i sidan på den och for åstad framåt landsvägen.

 Huj, vad det gick!

- Här kommer jag, sade Dummerjöns,

och så sjöng han, så att det skallade efter.

 

Men bröderne redo helt tysta förut ;

de talade icke ett ord, de måste övertänka alla de goda infall,

de skulle komma fram med,

ty det skulle nu vara så utstuderad..

- Halloh ohoj! ropade Dummerjöns; här kommer jag!

Se, vad jag hittade på landsvägen!

Och så visade han dem en död kråka, som han hade hittat.

- Dumbom! sade de; vad skall du med den?

- Den skall jag förära kungadottern.

- Ja, gör det du ! sade de, skrattade och redo vidare.

 

- Halloh ohoj ! Här kommer jag!

Se, vad jag nu har hittat, det hittar man inte var dag på landsvägen!

Och bröderne vände om igen för att se vad det var.

 Dumbom! sade de; det är ju en gammal träsko,

 som ovanstycket gått av!

 Skall kungadottern ha den också?

- Det skall hon! sade Dummerjöns;

och bröderne skrattade, och de redo och kommo långt förut.

 

- Halloh ohoj ! Här är jag! ropade Dummerjöns;

nej, nu blir det värre och värre! Halloh ohoj ! Det är makalöst!

- Vad har du nu hittat? sade bröderne.

- Ack! sade Dummerjöns; det kan inte talas om.

Vad hon skill bli glad, kungadottern!

 

- Usch! sade bröderne; det är ju gytja,

som nyss är uppkastad ur diket.

- Ja, det är det! sade Dummerjöns;

och det är av den finaste sorten, man kan inte hålla kvar den.

Och så fyllde han fickan därmed.

 

 Men bröderne redo allt vad tygen höllo,

 och så kommo de en hel timme i förväg och höllo vid stadens port,

och där fingo friarne nummer,

allt efter som de kommo,

och stäldes i rad, sex i vart led och så tätt,

att de icke kunde röra armarna,

och det var nu mycket bra,

ty eljest hade de sprättat upp ryggstyckena på varandra,

 bara för att den ene stod framför den andre.

 

Alla landets övriga invånare stodo rund omkring slottet,

ända intill fönstren, för att se kungdottern taga emot friarne,

 och så fort någon av dessa kom in i rummet,

klickade talgåvan för honom.

- Duger inte! sade kungadottern.

Bort!

 

Nu kom den av bröderne, som kunde ordboken,

men det hade han rakt glömt bort genom att stå i rad,

och golvet knarrade och taket var av spegelglas,

 så att han såg sig själv på huvudet,

och vid vart fönster stodo tre skrivare och en ålderman,

av vilka var och en skrev upp allt vad som sades,

 så att det strax kunde komma i tidningen och säljas för tio öre i hörnet.

 Det var förskräckligt, så hade de eldat så i kaminen,

 att den var glödröd.

- Det var en faslig värme här inne! sade friaren.

- Det är därför, att min far i dag steker tuppkycklingar, sade kungadottern.

Bäh! där stod han, det talet hade han icke väntat;

 icke ett enda ord kunde han säga,

ty något roligt ville han, att det skulle vara. Bäh !

- Duger inte ! sade kungadottern.

 Bort!

 

Och så måste han därifrån.

Nu kom den andre brodern.

- Här är en förfärlig hetta ! sade han.

- Ja, vi steka tuppkycklinbar i dag, sade kungadottern. - Vad be - vad?

sade han, och alla

skrivarne skrevo upp: vad be - vad.

- Duger inte! sade kungdottern.

Bort!

 

Nu kom Dummerjöns; han red på getabocken ända in i runimet.

 - Det var då en glödande hetta! sade han.

- Det är för att jag steker tuppkycklingar, sade kungadottern.

- Det var ju rart det! sade Dummerjöns;

 då kan väl jag få en kråka stekt?

       - Det kan ni mycket väl få! sade kungadottern;

men har ni något att steka henne i,

ty jag har varken kruka eller panna?

 

Men det har jag, sade Dummerjöns.

Här är kokkärl med tennhandtag!

Och så tog han fram den gamla träskon och satte kråkan mitt i den.

- Det är till ett helt mål, sade kungadottern;

 men var få vi sås ifrån?

- Den har jag i fickan, sade Dummerjöns.

Jag har så mycket, att jag kan spilla ut av det.

Och så hällde han litet gyttja ur fickan.

 

- Det tycker jag om! sade kungadottern.

Du kan då svara! Och du kan tala,

 och dig vill jag ha till man!

Men vet du, att vart ord, vi säga och sagt,

 skrives upp och kommer in i tidningen i morgon?

 Vid vart fönster, ser du, stå tre skrivare och en gammal ålderman,

 och åldermannen är den värste, ty han förstår ingenting.

 Och det sade hon för att skrämma honom.

Och alla skrivarne gnäggade och stänkte en bläckplump på golvet.

- Det är nog det där herrskapet! sade Dummerjöns;

då måste jag giva åldermannen det bästa.

Och så vände han ut och in på sina fickor

och gav honom gyttjan mitt i ansiktet.

-          Det var fint gjord! sade kungadottern;

det kunde inte jag ha gjort, men jag skall nog lära mig det.

 

Och så blev Dummerjöns kung,

fick en hustru och en krona och satt på en tron,

och det har vi just läst av åldermannens tidning - och den är icke att lita på.

Bilder finns, maila mig

mariaslekrum@live.se

Den ståndaktige tennsoldaten.

 

Det var en gång tjugofem tennsoldater.

De var bröder allihop, för de var födda av en gammal tennsked.

Alla hade de gevär på armen och en stilig röd och blå uniform.

De låg i en ask som en liten pojke hade fått på sin födelsedag.

När pojken lyfte av locket och såg alla tennsoldaterna

blev han så glad att han klappade i händerna.

Han plockade upp dem och ställde dem på bordet.

 

Alla soldater såg precis likadana ut, förutom en.

Han hade bara ett ben, för han hade blivit stöpt sist

och då hade inte tennet räckt till,

men han stod lika stadigt för det.

 

På samma bord som tennsoldaterna ställdes upp

låg många andra leksaker.

Där fanns ett vackert slott av papper och mitt i den öppna

slottsdörren stod en liten pappersdocka.

Hon hade ett litet smalt blått band över axeln

och mitt på det satt en skimrande paljett

som var lika stor som hennes ansikte.

 

Dockan var en dansös, och när hon dansade

 sträckte hon ut armarna och lyfte ena benet så högt

i vädret att man inte kunde se det.

När tennsoldaten som själv bara hade ett ben såg detta,

blev han glad och tänkte att han ville gifta sig med henne.

 

Men, tänkte han, hon bor i ett slott,

och jag har bara en ask som vi bor tjugofem soldater i,

 och det är ju inte ett ställe som passar för henne.

Men jag måste i alla fall få lära känna henne!

Han la sig bakom en snusdosa där han kunde titta på dansösen i smyg.

 

När det blev kväll gick folket i huset till sängs.

Då började leksakerna leka

och de andra tennsoldaterna skramlade

i asken för de ville också vara med,

men de kunde inte få av locket så de fick ligga kvar.

 

Tennsoldaten kunde inte sluta titta på den söta lilla dansösen.

Klockan slog tolv, och PANG!, där sprang locket av snusdosan av.

Men det var inget snus i den,

utan ett litet svart troll – det var en sådan där skämtartikel.

 

 

- Tennsoldat, sa trollet, vill du låta bli att glo!

Men tennsoldaten låtsades som om han inte hörde.

          - Ja, vänta bara tills i morgon! sa trollet.

 

Det blev morgon och barnen vaknade.

De kom in i lekrummet och ställde tennsoldaten i fönstret.

 Och vare sig det nu berodde på trollet eller tvärdraget,

så flög fönstret plötsligt upp och soldaten föll på huvudet från

tredje våningen.

Det var en hemsk färd och han blev stående på huvud

mellan gatstenarna.

 

Tjänsteflickan i huset och den lille pojken sprang genast ner för att leta,

men de såg honom inte trots att de nästan trampade på honom.

Nu började det regna och det blev en ordentlig skur.

Efter regnet kom två gatpojkar vandrande.

    - Ser du, sa den ene, där ligger en tennsoldat!

Han ska ut och segla!

 

Och så gjorde de en båt av en tidning

och satte tennsoldaten mitt i den,

och så seglade han nerför rännstenen.

Det gick väldiga vågor i vattnet och det var strömt

eftersom det hade ösregnat.

Pappersbåten guppade upp och ner och snurrade runt så det

pirrade i tennsoldatens mage.

Men han förblev ståndaktig, han ändrade

inte en min utan stirrade rakt fram.

 

Plötsligt drev båten in under en rännstensbro,

och det blev jättemörkt.

Undrar vart jag kommer, tänkte han.

Ja, ja det är trollets fel.

Plötsligt kom en stor vattensork som bodde under rännstensbron.

       -  Har du pass? frågade sorken. Hit med passet!

 

Men soldaten teg och grep stadigare om sitt gevär.

Båten for iväg och sorken efter.

Hu, vad den ropade och han skrek till pinnar och strån:

        - Hejda honom, hejda honom, han har inte betalat tull!

Han har inte visat pass!

 

Strömmen blev starkare och tennsoldaten

såg dagsljus där bron tog slut men hörde också ett dån.

Tänka sig, där bron tog slut stupade rännstenen

ner i en stor kanal!

Det var lika farligt för honom som det är för oss att

segla utför ett stort vattenfall.

Han var så nära att han inte kunde stanna.

Båten for ut och snurrade runt

flera gånger och fylldes med vatten så att den sjönk.

Tennsoldaten tänkte att han aldrig mer skulle få se den söta lilla dansösen.

 

Plötsligt blev han uppslukad av en stor fisk.

Nej, vad mörkt det var därinne!

Ännu värre än under rännstensbron, och det var trångt.

Men tennsoldaten var ståndaktig, han låg raklång med geväret på armen.

Fisken for omkring och kastade sig åt sidorna och plötsligt blev den

alldeles stilla. Det blev klart dagsljus och någon ropade högt:

- En tennsoldat!

 

Fisken hade blivit fångad, förd till torget och såld,

och nu låg den i ett kök där en piga skar upp den.

Pigan bar in tennsoldaten i rummet så att alla

kunde se på den märkvärdige mannen som hade rest i magen på en fisk.

Tennsoldaten tyckte inte om detta,

men när de ställde honom på bordet såg han

att han befann sig i samma rum som han hade varit i förut.

Han såg samma barn, och leksakerna låg på bordet.

Där var det vackra slottet med den söta lilla dansösen.

Hon stod fortfarande på ett ben och lyfte det andra högt upp i luften.

Hon var också ståndaktig, och det gjorde

tennsoldaten så rörd att han var färdig att gråta tenn,

men det passade sig inte. Han såg på henne och hon såg på honom,

men de sa ingenting.

 

Just då tog en av småpojkarna och kastade soldaten rakt in i kakelugnen,

han förklarade inte varför han gjorde det.

Det var bestämt trollet i snusdosan som var skuld till det.

Tennsoldaten stod i lågor och kände en hetta som var förfärlig,

men om det var av den riktiga elden eller av kärlek, det visste han inte.

 

 Färgerna hade helt och hållet runnit av honom,

om det hade hänt på resan eller det var av sorg kunde ingen säga.

Han såg på den lilla fröken och hon såg på

honom, och han kände att han smälte,

men hela tiden stod han ståndaktig med geväret på armen.

 

Då gick en dörr upp, vinden fattade tag i dansösen

och hon flög som en vind rakt in i kakelugnen till tennsoldaten,

blossade upp i lågan och var borta.

Tennsoldaten smälte till en klump,

och då pigan dagen efter rakade ut askan fann hon

honom som ett litet tennhjärta.

Av dansösen var det

däremot bara paljetten kvar,

och den var alldeles svartbränd.

Bilder finns, maila mig

mariaslekrum@live.se

De vilda svanarna.

 

En gång i tiden, bodde en kung, som hade elva söner och en dotter som heter Elise.

Barnen älskade varandra väldigt mycket och var mycket nära.

De bodde i ett vackert slott,

men de spelade och studerade precis som barn från alla stora,

glada familjer. Tyvärr dog deras mor strax efter att sista lilla prinsen föddes.

 

 Allteftersom tiden gick, gick sorgen över för konungen över hustruns död.

Han mötte en vacker kvinna och blev kär.

Han bad henne att bli hans drottning,

 utan att veta att hon verkligen var en häxa.

"Jag kommer att få en fru,

 och mina barn kommer att få en mamma igen," tänkte han.

Men så fort hon satte sin fot i slottet,

hatade den nya drottningen barnen och beslöt att bli av med dem.

Drottningen började ljuga för att få kungen att gå emot sina barn.

 

Så, tidigt en morgon, samlade hon pojkbarnen längs slottsmuren.

"Gå!" sa hon bestämt. "

"Ni skall vandra i världen med bara era vingar som hjälp."

Och med en våg av sin kappa,

förvandla hon dem till vilda svanar - men eftersom de var prinsar

så hade varje en av dem en guldkrona på huvudet.

Den elaka drottningen berättade för kungen

att hon hade sett pojkbarnen fly från slottet.

"Låt dom otacksamma barnen gå", sade hon.

Sedan skickade hon Elise att leva med en bondefamilj,

hon berättar för kungen att hans dotter behövde vara med andra barn.

 

När Elise blev femton, beslöt kungen att skicka efter henne.

Drottningen låtsades att välkomna henne vänligt.

"Kom in min kära", sade hon.

"Du måste bli redo  för att möta din far."

Medan Elise kläddes av för ett bad,

använde drottningen sin magi för att kalla på sina tre stora paddor.

Hon plockade upp dem, en efter en,

och gav var och en kyss och ett kommando.

"Jag vill att du ska sitta på Elise huvud och göra henne dum.

Du skall ligga nära hennes hjärta och härda det,

och du ska hoppa på hennes panna och göra henne ful."

Sedan kastade hon paddorna i badet och snart blev vattnet sjukligt grönt.

Men Elise är oskuld och sötma bröt häxans förtrollning.

Paddorna förvandlades till röd vallmo, och vattnet blev klart som av kristall.

Drottningen blev rasande.  

Hon tog tag i flickan, gnuggade valnöt saft i hennes ansikte, och knöt knutar i håret.

 

När Elise framträdde inför kungen, var han chockad och arg.

"Detta barn är inte min dotter!" utropade han.

"Fader! Det är jag Elise!" ropade den stackars flickan.

"Ha! "Ha! En smutsig stackare som är ute efter ditt guld! "frustade drottningen.

"Ta bort henne!" sa kungen.

Stackars Elise kröp iväg in i skogen, förkrossade.

 Hon saknade sina bröder mer än någonsin och längtade att få höra av dem.

När hon satt vid en bäck,  för att tvätta sig i ansiktet och reda ut sitt hennes hår,

dök en gammal kvinna bakom henne.

"Har du någonsin sett elva pojkprinsar vandra omkring?"

 frågade Elise förhoppningsvis.

"Nej, kära barn, men jag har sett elva svanar

med små guldkronor på huvudet," sa den gamla kvinnan.

"De kommer ofta till vattnet i skymningen."

Hon pekade genom skogen till en stor sjö.

 

Elise sprang till stranden och väntade.

Vid solnedgången, hörde hon vingslag, och mycket riktigt,

ner från himlen kom elva vilda svanar bar kronor.

Först var Elise rädd och gömde sig bakom en sten.

En efter en, svepte svanarna ner till stranden.

När de landade, skakade de av sig sina fjädrar.

Titta fram från sitt gömställe,

blev Elise förvånad över att upptäcka att de var hennes bröder!

"Anton, Sebastian, det är jag, Elise!" utropade hon,

och springer in i deras armar.

Bröderna kunde knappt tro sina ögon och öron

när de samlades runt deras förlorade syster.

Vilket glatt återseende det blev!

Bröderna berättade för Elise hur den elaka häxan hade kastat en våg av förtrollning på dem,

och hon förklarade hur hon hade blivit förvisad från slottet.

"Vi är svanar på dagen, och bli människa vid solnedgången",

förklarar Anton, den äldsta brodern.

"Jag ska hitta ett sätt att bryta förtrollningen," Elise försäkrade dem.

Bröderna fann en stor bit tyg som Elise kunde ligga på.

 

 

Då, solen gick upp blev prinsarna till svanar igen,

så lyfte man försiktigt upp Elise och flög iväg.

Sebastian, den yngsta, tappade bär i sitt knä efter mat.

Vid solnedgången hade de nått en hemlig grotta i en avlägsen skog.

Den natten drömde Elise om en älva som flyger över henne på ett löv.

"Du kan bryta förtrollningen om du är beredd att lida", viskade älvan.

"Du måste samla brännässlor från en kyrkogård

och sticka elva skjortor från deras mjuka lin.

När du är klar med dem alla,

kasta dem över dina bröder och förtrollningen bryts.

Men se upp!

Tills du är klar ska du inte prata eller skratta ."

"Jag bryr mig inte!" ropade Elise i hennes dröm.

Gör något för att rädda mina bröder!"

 

När Elise vaknade var det morgon och hennes bröder hade gått.

På golvet bredvid henne låg en stor hög med vassa nässlor.

Hon satte igång på en gång.

Vid tiden bröderna återvände till grottan fann

de Elise sticka ett plagg.

Hennes händer var repad och hennes fingrar

var full av blåsor från linet.

"Vad gör du?" frågade Sebastian.

Men Elise kunde inget säga.

Tårarna steg i Sebastians ögon när han böjde sig fram

över sin syster för att titta på hennes arbete.

Tårarna spillts på hennes fingrar, och när blåsorna försvunnit.

Hon log mot honom tacksamt men vågade inte tala eller skratta.

Bröderna såg för en stund.

Det hela var så mystiskt att de började

 förstå att något slags magi var på gång.

Kanske Elise försökte rädda dem.

 

Tidigt nästa morgon, efter att bröderna hade flugit bort,

 klev Elise utanför grottan.

Jag tar mitt arbete och sitter vid den lummiga eken", tänkte hon.

"Ingen kommer se mig där."

Snart kom dock en grupp jägare fram till henne.

"Vem är du, flicka?" När hon inte svarade,

släpade de ner henne från trädet.

då ropade en röst och en ung kung kom ridande.

"Vad heter du?" frågade den unge kungen vänligt.

Hon skakade bara på huvudet och log.

"Hon ska följa med mig", sa kungen, till jägarna.

De återvände till sitt slott.

Kungen försökte prata med Elise på flera olika språk,

allt medan han tittar på henne när hon stickar.

 Även om hon ingenting sa, fångade hennes milda blick

och vackra ansikte kungens hjärta.

Elise bodde nu i lyx, men hon tillbringade

större delen med att sticka och var helt tyst.

Kungen satt ofta med henne, och fann lycka i hennes sällskap.

Till sist talade han till ärkebiskopen.

 "Jag älskar denna söta flicka och jag vill gifta mig med henne,

" meddelade han.

"Du vet ingenting om flickan, hon kan vara en häxa vi vet inget.

Mer än hennes märkliga stickning?"

Men kungen var bestämd.

Han talade till Elise, som tryckte hans hand kärleksfullt,

men ändå höll tyst. De gifte sig kort därefter.

Elise fortsatte sticka tills hon inte hade mer nässlor kvar.

Den kvällen gick hon att plocka nässlor från en kyrkogård.

 

En grupp häxor hade samlats där,

men Elise brydde sig bara om sin brors skjortor.

Under tiden sprang ärkebiskopen till kungen.

"Du bör kolla vad din fru gör!” varnade han.

Kungen följde honom, och till sin fasa fann han Elise hukande på marken,

medan tre hemska häxor kacklade över en närliggande grav.

"Jag kan inte tro det!" ropade de förkrossade konungen.

"Gör vad du måste."

Elise var anklagad för häxkraft.

Hustru, säg att du är oskyldig, jag ber dig", vädjade kungen.

Men Elise kunde bara titta på honom sorgset.

 

Nästa morgon fördes hon till torget för att brännas på bål.

Hon höll fortfarande på med stickningen,

 och bredvid henne låg en hög med tio skjortor.

Eftersom vagnen passerade genom folkmassan ropade ilskna mobben

 "Bränn häxan!"

Plötsligt blev himlen mörk av elva svanar svepte ner bredvid henne.

Snabbt kastade hon skjortor över dem.

Publiken flämtade eftersom de stora svanarna förvandlades till prinsar.

Sebastian, som fick den elfte skjortan med bara en ärm,

hade fortfarande en vinge.

 "Rädda mig!" Ropade Elise till sist.”

"Jag är oskyldig!"

 

Elise, omgiven av hennes bröder, gick upp till kungen.

Glädjetårar föll från hennes ögon när hon berättade historien om förtrollningen

som kastades av deras elaka styvmor,

hur hon hade hittat sina bröder och varför hon höll tyst

medan hon stickade deras skjortor.

Kungen grät avför glädje och tryckte sin fru ömt.  

"Min älskling, bara någon med din godhet skulle göra en sådan uppoffring."

Publiken jublade "Gud välsigne drottningen!"

Sedan märkte Elise, Sebastians vinge.

"Åh, din stackars arm!" ropade hon i nöd.

"Var inte ledsen", sa han och kramade henne.

"Jag kommer att bära min svanvinge med stolthet,

 som symbol för en systers osjälvisk kärlek."

Bilder finns, maila mig

mariaslekrum@live.se