Rumpelstiltskin.

Saga från Tyskland.

 

Det var en gång en rysligt fattig mjölnare

som hade en mycket vacker dotter.

Hon var hans ögonsten i livet och det kan hända

att han skröt lite väl mycket om henne ibland.

 

En gång kom kungen ridande förbi deras lilla kvarn

och då mjölnaren var ute och arbetade

kom han att prata med majestätet.

Snart var mjölnaren i full gång att skryta om sin vackra dotter

och allt hon kunde göra.

Innan han tänkte efter hade han till och med sagt

att hon kunde spinna guld av halm.

Nu blev kungen riktigt intresserad.

 

"Se, det där är en konst jag gärna skulle vilja se", sa han.

"Ta med din dotter till slottet imorgon,

så jag kan sätta henne på prov."

Mjölnaren ångrade sitt övermod och hans dotter

blev förstås djupt olycklig när hon

hörde vad hennes far ställt till med.

Hon var riktigt duktig på att spinna garn,

 men guld kunde hon inte få till!

Nästa dag kom hon till slottet

 och blev visad in i ett litet tornrum av kungen.

Där fanns en spinnrock och en stor hög med halm.

 

"Här har du allt du behöver för att kunna arbeta", sa kungen.

"Jag tittar till dig imorgon.

Har det inte blivit något guld då ska du mista livet för din falskhet!"

Så stängde kungen dörren till rummet och låste.

Mjölnardottern visste inte vad hon skulle ta sig till.

Fanns det någon människa som kunde spinna guld av halm?

 I sin förtvivlan lutade hon sig över spinnrocken och började gråta.

Då öppnades dörren en aning och en underlig liten gubbe slank in.

"Varför gråter du, mjölnardotter?" ville han veta.

 

"Jag måste spinna guld av all den här halmen innan morgonen,

och jag har ingen aning om hur man bär sig åt!" förklarade flickan.

"Jaså, vad det inget värre? Vad får jag om jag hjälper dig?" undrade dvärgen.

"Ja, du kan få mitt halsband som jag haft sedan jag var liten."

Det gick gubben med på.

Han tog halsbandet och satte sig vid spinnrocken.

Nu gick det minsann undan!

 Virr, virr, virr så var sländan full med guldtråd.

Mjölnardottern snodde ihop tråden till ett nystan

och gubben arbetade vidare.

Hon hann knappt med att nysta,

så fort blev halmen till guldtråd och långt

 innan gryningen var de färdiga.

Den lille gubben försvann och flickan hann till

och med lägga sig att sova en stund.

 

När kungen kom för att titta till henne blev han häpen

över alla nystan med guldtråd.

Man kan ju tro att han borde vara nöjd med detta,

men mycket vill ha mer.

 Nästa kväll låste han in mjölnardottern i rummet igen

och befallde henne att

spinna mer guldgarn.

Flickan blev lika ledsen som natten innan,

eftersom hon fortfarande inte kunde förstå

hur man kunde spinna guld av halm.

 

Då öppnades dörren igen och den lille gubben klev in.

"Vad får jag om jag hjälper dig igen?" undrade han.

"Du kan få min lilla ring som jag bär på fingret", sa flickan.

Gubben tog ringen och satte sig att spinna.

Det gick undan så det visslade om det,

och långt innan tuppen gal hade all halmen blivit guld

och flickan lade sig att sova.

 

När kungen öppnade dörren till rummet blev han än mer förtjust.

"Du har tjänat mig en förmögenhet", sa han till flickan.

"Men om du spinner en natt till ska du bli min hustru."

Därmed fick flickan sätta sig i arbete i tornrummet ännu en gång.

Lika lite som sist visste hon hur man gör guld av halm,

men den lille gubben dök punktligt upp.

"Vad får jag om jag hjälper dig?" undrade han.

"Jag har tyvärr inget mer att ge dig", förklarade flickan.

"Då ska du ge mig ditt förstfödda barn efter du blivit drottning!" sa gubben.

"Vem vet om det nånsin kommer att hända", tänkte flickan,

och i sin förtvivlan gick hon med på gubbens förslag.

Hela natten spann gubben guldtråd och flickan nystade.

 

När kungen hämtade henne på morgonen och såg att hon gjort

som han ville ställde han bums till med bröllop,

och mjölnarens söta dotter blev drottning.

Snart hade hennes goda hjärta smält kungens girighet

och han skämdes över hur han behandlat henne.

 

Ett år senare födde drottningen en liten dotter

och hade i sin lycka ingen tanke på löftet till den lille gubben.

Men så en kväll dök han upp i barnkammaren.

"Nu vill jag ha min lön", morrade han. "Ge mig ditt barn!"

Drottningen blev förtvivlad och erbjöd gubben alla rikedomar

som hon hade i sin ägo, men dvärgen var kall som is.

Till slut sa han iallafall:

"Nåväl, du ska få tre dagar på dig och om du inte i slutet

av denna tid har kunnat gissa mitt namn

tar jag ungen från dig!"

 

Hela natten satt drottningen uppe och försökte komma

på alla namn hon någonsin hört.

Hon skickade ut budbärare i hela världen

för att ta reda på alla slags underliga namn.

När den lille gubben kom tillbaka den första kvällen

försökte hon med Caspar, Melchior, Balthasar

och alla möjliga namn ur Bibeln,

men gubben bara skakade på huvudet.

"Så heter jag inte", sa han bara och gick igen.

 

Nästa kväll försökte drottningen med konstiga namn

som Revbensspjäll, Fårskank eller Spindeltå.

"Så heter jag inte", sa gubben och gick igen.

Nu var goda råd dyra.

Imorgon kväll skulle ju gubben komma

och hämta hennes dotter.

Men under dagen dök en av budbärarna upp.

"Inte ett enda nytt namn hade jag hittat", sa han,

 "men när jag kommit till skogsbrynet vid det höga berget

där haren och räven säger godnatt till varandra,

såg jag en liten stuga och framför den brann en eld

där en liten gubbe dansade runt på ett ben och sjöng:

 

”Jag spinna kan ett gyllene garn

Det kostar drottningen ett barn!

Jag hämtar det imorgon dag

Rumpelstiltskin heter jag!"

 

Du kan tro att drottningen blev glad över att höra detta!

Nu var hon inte längre rädd för gubbens ankomst.

När aftonen föll dök den lille figuren upp i barnkammaren igen.

"Nå, får vi nu höra några bra namnförslag!?" grinade gubben.

"Ja..." sa drottningen och låtsades tveka.

"Kanske du heter Jack?"

"Nej." svarade gubben.

"Eller kanske Harry?"

"Näpp!"

"Kan du då heta... Rumpelstiltskin?"

 

"Det har den onde berättat för dig!

Det har den onde berättat för dig!"

skrek gubben och blev så rasande att han grep tag

i sin ena fot och slet sig själv mitt i tu!

 

Och så var det slut med både gubben och sagan.

 

Bilder till sagan finns

maila mig

mariaslekrum@live.se

 

 

Lillebror och lillasyster.

Av: Bröderna Grimm.

Lillebror tog sin lillasyster i handen och

tillsammans gick de bort från den elaka

styvmodern. Framåt kvällen kom de in i en stor

skog. Där satte de sig trötta ned i ett ihåligt träd

och somnade. När de vaknade sken solen redan

varmt i skogen. ”Lillasyster”, sa lillebror, ”jag är så

törstig”. Men den elaka styvmodern var en häxa.

Hon hade följt efter barnen och förhäxat alla källor

och vattendrag i skogen. När nu barnen kom fram

till en källa, hörde de den sorla: ”Den som dricker

mitt vatten kommer att bli en tiger!”

 

Då ropade Lillasyster:

”Jag ber dig, lillebror,

drick inte, för då blir du en tiger och sliter mig i stycken!”

Då drack inte lillebror.

”Ja, ja,” sa han, Jag skall vänta till nästa källa”.

 När de kom till den andra källan, hörde

de den sorla: ”Den som dricker av mitt vatten

kommer att bli en varg!”

 

Då ropade Lillasyster:

”Jag ber dig, lillebror,

drick inte, för då blir du en varg och så äter du upp mig”!

”Ja, ja,” sa han, Jag skall vänta till den tredje källan”.

Men då måste jag dricka.

Du får säga vad du vill, jag är jättetörstig”.

 

När de kom till den tredje källan,

hörde systern hur det porlade i den.

”Den som dricker ur mig blir ett rådjur.

Den som dricker ur mig blir ett rådjur.

Lillasyster ropade:

”Lillebror, lillebror! Jag ber dig, drick inte,

för då blir du ett rådjur och så springer du bort från mig”!

Men lillebror hade redan fallit på knä

vid den lilla källan och druckit av vattnet.

 

Så fort de

första dropparna rörde vid hans läppar låg ett

rådjur bredvid källan. Då grät lillasyster. Till slut

flätade hon ett rep av säv och band det om

rådjurets hals. Djupt inne i skogen kom de fram

till ett tomt hus och där stannade de. De trivdes

bra och hade lillebror bara haft sin mänskliga

gestalt, så hade de haft ett härligt liv.

 

Så levde de länge. Men en dag ställde landets kung

till med en stor jakt. När rådjuret hörde

jakthornen skalla ville han vara med och han bad

så länge om det, att lillasyster till slut släppte ut

honom. ”Men kom hem ikväll”, sa hon ”och för att

jag ska känna igen dig, så ropa: ’Min lillasyster,

släpp in mig!’ ”. Glad sprang rådjuret ut. Kungen

och hans jägare såg djuret, men kunde inte hinna

upp det.

 

På kvällen ropade rådjuret framför huset:

”Min lillasyster, släpp in mig!” Då släppte hon in

honom. Nästa dag gick jakten vidare, och åter var

rådjuret med. Men den här gången blev det lätt

sårat i benet och kunde bara springa långsamt. Då

smög sig en jägare efter och såg hur det blev

insläppt i huset, och han berättade allt för kungen.

 

På tredje dagen befallde han jägarna:

”Jaga rådjuret, men skada det inte”. Han gick själv till

huset och ropade: ”Min lillasyster, släpp in mig!”

Då öppnades dörren och kungen trädde in.

Framför honom stod en flicka som var så vacker,

att han aldrig hade sett något liknande förut. Han

såg vänligt på henne och sa: ”Vill du följa med mig

till mitt slott och bli min fru?”

 

”Åh ja”, svarade flickan, ”men rådjuret måste följa

med, det lämnar jag inte!” Då tog kungen dem

båda med sig till slottet. Där firades bröllopet med

stor pompa. När den elaka styvmodern fick höra

talas om barnens lycka, gav avunden och

missunnsamheten henne ingen ro. Och när

drottningen födde ett vackert gossebarn och

kungen just var på jakt, förklädde hon sig till

kammarjungfru.

 

Tillsammans med sin dotter dödade hon

drottningen. Sedan fick dottern lägga sig i

drottningens säng. Men när det blev midnatt,

såg barnjungfrun hur den rätta drottningen kom in.

Hon gav barnet mat och skötte om det, klappade

rådjuret och gick igen. Men en natt sa drottningen:

”Hur mår mitt barn? Hur mår mitt rådjur?

Nu kommer jag bara en gång till och sedan aldrig

mer”.

 

Då berättade barnjungfrun allt för kungen och

följande natt vakade han i barnkammaren.

Drottningen kom som vanligt och innan hon gick,

sa hon: ”Hur mår mitt barn? Hur mår mitt rådjur?

Nu kommer jag bara den här gången och sedan

aldrig mer”. Då ropade kungen: ”Du är min

älskade hustru!” Genom ett under återfick hon i

samma ögonblick livet.

 

Hon berättade för kungen om det brott som den

elaka häxan och hennes dotter hade begått och

båda brändes på bål. Så snart häxan hade blivit

förvandlad till aska, återfick lillebror sin

mänskliga gestalt. Och nu levde lillasyster och

lillebror lyckliga tillsammans till livets slut.

 

Bilder till sagan finns

maila mig

mariaslekrum@live.se

 

Sagan om den lilla gula bilen.

Författare: Okänd.

 

På plåtverkstan stod en liten gul bil och såg sur ut.

Den var sur för att den var bucklig,

och den var bucklig för att den hade kört i diket.

Eller körts, kanske man ska säga.
- Jag såg att det var löst grus på vägen,

berättade bilen för sina likaledes buckliga kompisar,

och jag ville köra långsamt där.

Men Olle, han bara körde på som vanligt, han.

- Hur gick det? frågade en blå bil till vänster.
- Ja, Olle klarade sig med en stukad hand. Men titta på mig, va.

Trasiga lyktor, trasig vindruta och så alla dessa repor och bucklor.
- Ja, det är ett elände, sa en röd bil till höger.

Folk fattar inte att det gör ont.

Efter en vecka var den gula bilen lagad

och skulle köras ut från verkstan.

Bilmekanikern öppnade stora porten mot gatan,

och just när han hade gjort det gjorde

den lilla gula bilen en riktig rivstart.

Den körde fort förbi mekanikern.

Men väl ute på vägen saktade den ner och körde snyggt och ordentligt.

Härligt, tänkte bilen. Det här har jag alltid drömt om.

Det var det konstigaste jag varit med om, sa mekanikern för sig själv,

 jag måste nog ringa polisen. Och det gjorde han.
Solen sken så varmt. På ömse sidor av vägen var det ljusgröna hagar,

mörkgröna skogar, blåa sjöar. . .

Några hästar gick och betade på en äng till höger.

Bilen vinkade åt hästarna.

Några kor betade på andra sidan av vägen.

Bilen vinkade till korna.

Så var det plötsligt motorväg och i högerfilen

segade sig två långtradare fram.

Lilla bilen tyckte det var lika bra att köra om.

Den såg noga efter att ingen var på väg att köra ikapp i vänsterfilen,

och så körde den om. Föraren i första bilen spärrade upp ögonen.

Har jag fått fel på synen eller är bilen fjärrstyrd, tänkte han.

Sen tog han sig en klunk läsk ur burken han hade bredvid sig.

Kan vara värmen, tänkte han.

 Föraren i den andra bilen svängde in på en parkeringsficka

som turligt nog dök upp och ringde polisen.

Lilla bilen körde vidare. Snart lämnade den motorvägen,

för den tyckte bäst om att köra på småvägar

så den hann titta sig omkring lite.

Ett tu tre fick den väja för en pojke som hade kört omkull med sin cykel.

Bilen bromsade in och backade sedan tillbaka till pojken.
Pojken verkade väldigt ledsen och hade gjort sig ganska illa.

Han hade skrapat ena armen och kunde knappt stödja på höger ben.

 

Lilla bilen öppnade ena bakdörren.

Pojken kravlade sig in.

Bildörren stängdes och bilen for iväg.

Raka vägen till sjukhusakuten for den.

Ända fram till porten.
Pojken kravlade sig ur och skulle just tacka föraren,

när han märkte att det inte fanns någon.

Är bilen fjärrstyrd? tänkte pojken.

Det tänkte sjuksystern som tog emot pojken också.
- Jag ringer polisen, sa hon. Det här var det konstigaste jag har sett.

Den lilla bilen körde vidare på de små vindlande vägarna.

Mellan diken fulla av fluffig vit hundloka och

lilablå midsommarblomster körde den. Det doftade nyslaget hö.

 Efter en stund kom den fram till en sjö

där en svan med ungar sam omkring, och björkar speglade sig i vattnet.

Här stannade den lilla gula bilen och bara stod och njöt.

 

Då kom en polisbil . . . och en till . . . och en till.

Fem polisbilar kom fram till sjön, och i den sista satt Olle.
- Är det här din bil? sa polisen.
- Ja, sa Olle.
- En sån fin liten bil, sa polisen, den är du väl rädd om?
- Ja, sa Olle.

Olle gick bort till sin bil. Polisbilarna for iväg.

Olle försökte öppna bildörren. Det gick inte.
- Är du sur på mig, sa Olle.

Han klappade försiktigt på den nylackade plåten.

Jag lovar att köra försiktigt, sa han.

Då fick han upp dörren.
Han satte sig i förarstolen.

Han tittade på den vackra sjön,

på svanarna och på björkarna som speglade sig i vattnet.
- Vad fint här är, sa han. Hit måste vi åka ofta du och jag, eller hur?

Lugnt och försiktigt ska jag åka.

Jag har inte haft det så roligt med min stukade hand heller må du tro.

Den lilla gula bilen lyssnade och blev glad.
- Tut, sa den.
Hur det gick med pojken? Han mår bra.

Han blev omplåstrad av en snäll sjuksyster.

Sen kom hans mamma och hämtade honom.

Nu är han ute och cyklar igen.

Om ni vill bilder till sagan maila mig

mariaslekrum@live.se

 

 

Sagan om granen.

Författare okänd.

 

Det var en gång en gran och en tall,

som växte tätt tillsammans alldeles i skogsbrynet.

På vintern svepte granen sina vida grenar om tallens kala stam,

och på sommaren skyddade tallen granen för alltför mycket sol.

 

En vinterdag kom ett gäng gubbar förbi.

– Här är det alldeles för tätt och snårigt, sa en av gubbarna.

Granen ska bort.

Och så fäste han ett litet rött kort längst ut på en av granens grenar.

Granen skakade till av rädsla.

- Nu hugger de ner mig, sa den till tallen.

- Morska upp dig, sa tallen, det här ska vi ordna.

 

Nästa dag kom en gubbe med en såg i handen.

Han gick och spanade efter granen,

och när han fick syn på det röda kortet

skyndade han sig utan att se sig för ordentligt.

Tallen krökte lite på en av sina rötter som låg alldeles i markytan,

och gubben snavade och ramlade pladask.

-          Aj, aj, aj, sa han, och så kände han på näsan som han slagit i,

och minsann blödde han inte lite näsblod.

 

Jag får gå hem och sköta om mina skador, tänkte han.

Granen springer inte bort.

Så gick han hem och beklagade sig för gumman

som hjälpte honom att få stopp på näsblodet och satte på kaffe åt honom.

Så gick den dagen.

 

Nästa dag gav sig gubben iväg igen,

och nu såg han noga upp var han satte fötterna.

Ja han tittade så noga på marken,

att han inte såg hur nära granen han plötsligt var.

 - Nu sa tallen, stick honom !

       

Och granen sprätte till med en kvist,

rakt i pannan på gubben så mössan flög av.

Gubben tog ett steg bakåt i förskräckelsen,

och då råkade han trampa ner mössan i snön.

Gubben sa en massa fula ord, slet upp mössan från marken

och satte den på sig.

 

Hu så kallt det blev om huvudet med all snön som fanns i mössan.

Gubben började skaka och tänkte, det här går aldrig väl,

jag kommer att bli förkyld.

Nu går jag hem till gumman och får lite varmt kaffe.

Så gick den dagen också.

Men dagen därpå kom han igen.

Och nu aktade han sig noga för både rötter och kvistar.

Han kom så nära att han kunde sätta sågklingan i granens stam

och sågklingan skar in några centimeter i barken.

        - Luta på dig, så fastnar sågen, sa tallen.

 

Och granen lutade över lite på sidan, så sågbladet fastnade.

Hur gubben än slet och drog,

fick han inte sågen att röra sig vare sig hit eller dit.

- Nästa gång sitter du fast själv, ditt envisa gubbskrälle.

 

- Vem var det som sa det?

 

Gubben såg sig omkring, men ingen människa fanns i närheten.

Skogen susade så ödsligt, tyckte gubben. Han blev riktigt rädd.

Var det granen som hade talat?

- Släpp sågen, sa han så får du stå kvar, det lovar jag.

Då rätade granen upp sig igen, sågen lossnade,

och gubben bestämde sig för att gå hem.

 

Men först tog han lite kåda från granstammen och

strök över jacket som sågen hade gjort i barken.

      - Det förstår du väl, att det inte var granen, som sa något, sa gumman.

Det var väl du som tänkte högt.

 

Alla sa likadant, när gubben berättade sin historia.

Men gubben ville inte tro dem.

         - Jag vet väl, när jag pratar, sa han.

Nästa gång gubben gick förbi granen tog han bort det röda kortet.

Och så blinkade han åt granen.

 

Än i dag står granen och tallen kvar i skogsbrynet,

och granen sveper sina vida grenar om tallens kala stam på vintern,

och tallen skyddar granen mot alltför mycket sol på sommaren.

 

Snipp snapp så var den här sagan slut.

 

 

Om man vill ha bilder till denna saga maila mig

mariaslekrum@live.se

 

Lilla Idas blommor.
Av: Hans Andersen.

 

Sagan är omarbetad av mig för att passa mindre barn.

Lilla Ida ser blommorna i vasen men de ser så ledsen ut där

de står så hon frågar trädgårdsmästaren varför det är så.

Han säger att blommorna är trött för att de dansar varje kväll.

"Dansar?" frågade Ida.

"Ja", svarar trädgårdsmästaren.

"Varje natt när barnen sover, är blommorna vakna.

Då smyger de in till slottet när även kungen och drottningen sover.
In i tronrummet och dansar varje kväll och natt.
Det är därför de ser på morgonen så trött och blek ut. "
Ida beslutar att natten som kommer så får
hennes docka Saar sova i lådan i skåpet för
att dom vissna blommorna ska få sova i dockans säng.

 Lilla Ida försöker hålla sig vaken,men hon är så trött så hon somnar.
Tills hon plötsligt vaknar alldeles skrämt, hon hörde något.
Hon sätter sig upp och ser till sin förvåning
att blommorna inte låg i docksängen.
Ida smyger ut i trädgården.
Och vad ser hon:
Tulpanerna och prästkragarna dansar,
medan huvudet sakta gungar fram och tillbaka,
viftande med rosor och löv,
hoppade krokusarna över varandra.
Ida klappar av glädje, och då upptäcker blommorna henne.
De blir inte arga för att Ida hade gått efter dem.
Sen tar  blommorna med henne i dansen och de dansar
runt en hönsgård och även dockan Saar
har krupit ur nedersta lådan och följd efter Ida.
Saar tas upp av glada prästkragar och dansar runt om.

 Smörblommor blåser i sina trumpeter:
Och kungen av blommor och drottningen av blommor kommer.
Ida ser en vacker blomma  komma med några ståtliga steg.
Kungaparet är klädd i rosa färger och rosorna bugar
djupt för sin kung och drottning.
Ida frågar drottningen om sina blommor
som sa att de kommer att blomma nästa år.
"Om du sätter ner dom i marken. 
Sen kommer de tillbaka nästa år fräsch och glad från jorden. "

 Ida lovar att hon ska göra det,
och drottningen blåser lite rosa tyg runt Ida,
som plötsligt känner sig mycket sömnig.
Ida vaknar nästa morgon och hon springer direkt till docksängen.
Där finns blommorna, alla vissna.
Ida tar dem i famnen och går ut i trädgården där trädgårdsmästaren är.
Tillsammans sätter de blommorna i marken och Ida vet nu
att nästa år igen så kommer blommorna att återfödas och komma upp vackra.

Om man vill ha materialet så maila mig

mariaslekrum@live.se